Vi är i Santa Barbara 1979 och utanför köpcentret brinner en bil. "Min exmans Ford Galaxy" konstaterar frånskilda Dorothea, briljant spelad av Annette Bening. Snart har vi dragits in i hennes, och sonen Jamies (Lucas Jade Zumann) liv, där de mest betydelsefulla människorna successivt får allt mer skärpa och mänsklig komplexitet.
Väl valda, tidstypiska detaljer i allt från scenografi till musik, gör skildringen extra levande. Det här är amerikansk indiefilm när den är som allra bäst, och mest berörande.
Huvudpersonerna tecknar kärleksfulla – men alls inte okritiska – porträtt av varandra och greppet att skifta perspektiv berikar: sonens porträtt av mamman följs av mammans porträtt av sonen och hans tid. Senare tillkommer berättelser om och av hyresgästerna i huset där de bor: Abbie (Greta Gerwig) och William (Billy Crudup) samt sonens barndomsvän Julie (Elle Fanning).
Påminner om tidig Woody Allen-film
"It feels so real, why can't I touch it?" sjunger Buzzcocks sångare Pete Shelley lagom till eftertexterna och fångar därmed en central tanke i Mike Mills varma uppväxtskildring: omöjligheten i att fullt ut lyckas skildra livets starkaste ögonblick, och de människor du älskar.
Och svårigheten i att leva livet fullt ut, utan att fastna i räddhågsna kompromisser.
Den filosofiska dimensionen i berättelsen, där tre kvinnor tillsammans i sann feministisk anda, försöker fostra en tonårspojke till man, påminner om tidiga filmer av Woody Allen. Tankarna går även till andra berikande relationsdraman som Richard Linklaters sylvasst realistiska Boyhood eller Lisa Cholodenkos The kids are all right med sitt ifrågasättande av kärnfamiljen.
