Bländande uppgörelse med rasismen

Oerhört skickligt, med stor intellektuell skärpa och lyhördhet, knyts dåtid ihop med nutid i Raoul Pecks dokumentär I am not your negro.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

I am not your negro är en storslagen berättelse om USA:s historia med betoning på den rasism som genomsyrat, och fortsätter genomsyra, den amerikanska kulturen och det politiska livet. Oerhört skickligt, med stor intellektuell skärpa och lyhördhet, knyts dåtid och nutid här ihop.

Den faktaspäckade och ändå lättillgängliga dokumentären väver skickligt ihop sitt rika arkivmaterial. Med hjälp av träffsäkra exempel ur filmer och tv-reklam lyfts minst sagt intressanta frågor om vad som skapar vår verklighetsuppfattning, våra referensramar och gör oss till dem vi är. I förlängningen är det omöjligt att undvika frågan om USA:s syn på underhållning, och underhållningsindustrins (intressant nog här jämförd med narkotika) skuld i att skapa demokratisk apati och alternativa fakta.

ANNONS

Resultatet blir en nödvändig, och på många plan ögonöppnande, historielektion som borde bli obligatorisk på alla skolor - särskilt i väst och inte minst i just USA.

”Världen är inte vit, den har aldrig varit vit. Vit är en metafor för makt” slår den Oscarsnominerade dokumentären fast.

Författaren James Baldwin var en av 1960-talets stora kulturpersonligheter, en inflytelserik och intersektionell teoretiker som visade hur djupt rotad rasismen är i den amerikanska kulturen. Hans analyser, bland dem essäsamlingen The fire next time, kom att spela avgörande roll för den amerikanska medborgarrättsrörelsen. Han var nära vän med såväl Malcolm X och Martin Luther King Jr som Medgar Evers.

Filmens stomme utgörs av Baldwins sista text, Remember This House, uppläst av Samuel L Jackson. Den memoar Baldwin påbörjade men aldrig hann avsluta före sin död.

ANNONS