Moonlight drar igång med Boris Gardiners 1970-talslåt Every nigger is a star på soundtracket, och vi kastas tillbaka i tiden. Spelplatsen är ruffiga Liberty City, Miami. Droger, kriminalitet, misär. Man förväntar sig en smutsgrå socialrealistisk film, men megabegåvade regissören Barry Jenkins väljer i stället en bildpoetisk linje. Fotografen James Laxton använder sig av långa, långsamma kameraåkningar. Trots att Moonlight bygger på en pjäs (In moonlight black boys look blue) är filmen inte det minsta teatralisk utan i högsta grad filmisk.
I tre kapitel får vi följa dramats huvudperson Chiron. Som tioåring, som tonårskille och till slut som fullvuxen. Det första kapitlet, kallat Little, är överlägset bäst och griper tag på riktigt. Lille Chiron är tystlåten, mobbad och har en mamma som knarkar. Upp dyker av en slump den godhjärtade kubanen Juan, superbt spelad av Mahersala Ali, som blir Chirons surrogatpappa och kompis samtidigt. Problemet är att Juan försörjer sig som knarklangare och levererar crack till Chirons morsa, spelad med en väldig intensitet av Naomie Harris.
Visst kan man lyfta fram filmens gay-tema, vilket filmbolaget väljer att göra i trailern, men Moonlight är i första hand en allmängiltig skildring av att ta steget från barn till vuxen, om att ha oddsen emot sig, om att inte ha så värst många alternativ till vägval i livet.
Barry Jenkins har arbetat mycket med filmmusiken, en mix av klassiskt och funk. Chiron spelas i tur och ordning av Alex Hibbert, Ashton Sanders och Trevante Rhodes. De är inte särskilt lika varandra, men det är något med skådisarnas uttrycksfulla ögon som får oss att tro på att detta är samma rollfigur hela vägen.
