Edgar Wright har med filmer som Shaun of the Dead och Scott Pilgrim vs. The World framträtt som en av västerlandets mest genuina regissörer under 2000-talet. Hans hemlighet är att han ser konst där andra hittar blott underhållning.
Baby Driver är inget undantag; snarare det nya paradexemplet.
Hårdkokt dialog och snabba bilar
Berättelsen om unge flyktbilsföraren Baby, som ständigt behöver lyssna på musik för att inte plågas av sin tinnitus, är lika mycket inspirerad av musikalgenren som av kupp- och biljaktsrullar. Allting från handgranatsexplosioner till spektakulära bilvurpor sker till beatsen i hans hörlurar, och allt som sägs gör det till en lika omöjlig rytmik – dessutom så hårt att dialogen tycks hämtad från ett häfte med Raymond Chandlers noveller (efter att det först kokats i syra och hängts på tork över elementet i en fängelsecell). Det är ljuvligt.
Med en berättarglädje som matchar Pulp Fictions, storspel av Kevin Spacey och Jamie Foxx, och biljaktsscener som inte är av denna världen, motsvarar Baby Driver sin hajp. Visst blir man paff när det händer, men lycklig.
