Rivaler. Osbert (Sergej Merkusjev) och Casaldo (Nawar Hermiz Al-Amarin) slåss om Violante, som spelas av  Eleftheria Gerofoka. Bild: Ulrich Hillebrand.
Rivaler. Osbert (Sergej Merkusjev) och Casaldo (Nawar Hermiz Al-Amarin) slåss om Violante, som spelas av  Eleftheria Gerofoka. Bild: Ulrich Hillebrand.

Buskis på höjden, men aldrig djupet

Angeredsteatern har satt tänderna i Italo Calvinos roman Klätterbaronen, men överlastat berättelsen så till den milda grad att baronen riskerar att dras ner från kronorna. Kajsa Bergström Feiff var där.

ANNONS
|

Angeredsteatern sätter upp Nicolas Kolovos nyskrivna dramatisering av Italo Calvinos klassiska drömska sagoroman från 1957 om den unge Cosimo, pojkbaronen som en dag i protest mot sin familj väljer att klättra upp i ett träd och sedan stannar där för att leva resten av sitt liv i trädkronorna.

Den initialt största nyfikenheten – hur löser man scentekniskt en föreställning som spelas vertikalt? – besvaras omedelbart. Med ett nät. Hela tre kilometer hamparep har tydligen gått åt till Ulrich Hillebrands scenografi. Det är – trots siffran – minimalistiskt och mycket elegant.

Publiken är placerad i 360 grader runt den kvadratiska scenen, över vilket nätet svävar och silar ljuset som dagsljus genom trädkronorna.

ANNONS

Utöver att agera luftscen för Fredrika Byman Mobergs Cosimo, ensam eller med sina tillfälliga gäster i kronorna, skapar nätet dessutom ett slags visuell trygghet i ett scenrum som helt saknar bakre vägg. Som en enorm koja.

Men det är också den enda stabilitet som erbjuds. För sedan bär det av i ett slags absurd buskis på höjden i stället för djupet. Och för att vara 90 minuter känns det bra långt.

Namnen och scenerna är många. Så många att de nästan upplevs inträngda för att hinnas med och samtidigt märkligt disparata, mer redovisande av romanförlagans olika karaktärer och regissören Öllegård Groundstreams egen, lite oklara idé om en Orlandoesk tidsresa från 1757 till nutid, än nödvändiga för berättelsen. På Angereds teater drunknar sagans filosofiska förnuft i detaljer. För scenografin är det enda som är avskalat i en föreställning som tar till allt från tjusiga kostymer, pantomimteater, Butterickscigaretter och en touch av nycirkus för att slippa förlita sig på sin text.

Ibland glänser det till. Nawar Hermiz Al-Amarins Biagio, Cosimos yngre bror, utgör precis som den tryggt enkla scenografin ett slags klangbotten av rimlighet. Och en scen mellan Violandes två svartsjuka älskare gnistrar av återhållen erotik och förvandlar svartsjukan till en märkligt skör koreograferad kärleksakt. Men som bäst utgör de ibland mycket fint framdansade scenerna aldrig mer än pärlor på rad, men utan en tråd och det som är charmerande excentricitet i romanen blir mest obegripligt i pjäsen när allt ska få plats på en gång.

ANNONS

”Kanske det finns ett träd som är så högt att man från toppen kan snudda vid en annan värld”,hoppas Cosimo. Jag önskar honom lycka till, men nog kan det bli svårt att orka upp när man har så mycket barlast med på färden.

ANNONS