Att förlora ett ben och ställa sig upp igen

Det börjar med ett pistolskott i Thailand, fortsätter med ett amputerat ben och en smärtsam väg tillbaka till livet – och scenen.

ANNONS
|

Nils Bergstrands musikkabaré-föreställning bygger på hans egen historia. Den här veckan visas den som lunchteater på Stadsteatern.

Nyårsafton 2005 firade han på en thailändsk ö tillsammans med sin dåvarande flickvän. Han var trettio år, klassiskt skolad sångare, utbildad på Musikhögskolan i Stockholm och hade bland annat sjungit i Kungliga Operans kör. En stor och stark kille, en som kompisarna ringde när de skulle flytta.

Strax efter tolvslaget blev det bråk på restaurangen där de satt. En berusad gäst, en soldat på permission, skulle slängas ut av en vakt. Det blev slagsmål, vakten drog fram en pistol och ett skott gick i marken, kulan studsade rakt igenom Nils Bergstrands ben.

ANNONS

– Allt hände så snabbt, jag såg det bara i ögonvrån, plötsligt sa det pang! Först trodde jag det var fyrverkerier, men så kände jag en enorm smärta i benet, blodet forsade. Kulan hade slitit upp sex cm av artären. Jag höll på att dö där på stranden.

Benet kunde inte räddas

Tack vare sin sjukvårdsutbildade flickvän och en kanadensisk läkare hölls han vid liv och kunde transporteras iland med motorbåt och kom så småningom till ett regionalt sjukhus. Där vårdades han akut i ett par veckor och flögs sedan till Sverige, där fick han veta att benet inte kunde räddas.

– Jag trodde inte det var sant, i Thailand hade de sagt att jag skulle få behålla benet. Det kändes fruktansvärt.

En tung period följde, han mådde dåligt, hade självmordstankar och tänkte att han aldrig skulle våga sig upp på en scen igen. Men efter ett och ett halvt år var han faktiskt där igen, tack vare egen envishet och mycket pepp från vännerna.

– Det hemska som hände skulle inte få vinna. Jag har aldrig varit rädd för att prata om det som är svårt och alltid varit öppen för att ta emot hjälp, säger han.

Uppträdde för andra amputerade

Han fick en "galen idé" om att söka in till Royal Academy of Music i London, kom in som den första funktionshindrade studenten någonsin och gick sedan ut med toppbetyg. Han har fortfarande starka band till Storbritannien, har periodvis bott där och har även turnerat där med The one legged man show. Bland annat uppträdde han för andra amputerade.

ANNONS

– Det här är en föreställning som jag själv skulle vilja ha sett när jag var nyamputerad. Jag berättar hur man tar sig igenom ett trauma och vill visa dem som varit med om något liknande att de inte är ensamma.

Samtidigt menar han att det finns något allmängiltigt i hur man hanterar en svår situation. Vi har alla våra problem och ett trauma kan se ut på många sätt.

Showen hade premiär våren 2016, tio år efter olyckan. Den har spelats på flera platser i Sverige, är baserad på Nils Bergstrands dagboksanteckningar och innehåller hans egen musik. Han beskriver den som en minimusikal med mycket svart humor.

– Jag berättar ju hur det känns att dö, samtidigt vill jag att det ska vara en upplyftande historia och jag har märkt att folk lyssnar om man får skratta tillsammans. För mig blir det en djupdykning i traumat, ibland slås jag av det fruktansvärda i historien, men kontakten med publiken är härlig. Det ger mig mycket energi.

Fantomsmärtor finns kvar

Han har en protes numera, "robotben" som hans syskonbarn kallar det. Fantomsmärtorna finns kvar och är ett stort problem, det finns mediciner men de är starka och gör att han blir påverkad så han undviker att ta dem och hanterar smärtan med träning och meditation.

ANNONS

– Det är tufft, men de få tillfällen då jag inte har ont är när jag står på scen. Jag är ju inte bara "Nisse med benet" jag är med i andra föreställningar också, just nu spelar jag till exempel en roll i Pamina på Stockholms stadsteater.

Fakta: Nils Bergstrand

Är: Skådespelare, musiker, singer-songwriter.

Bor: I Stockholm

Familj: Skådespelande fru och liten dotter

Ålder: 42 år

Inspireras av: Möten med andra människor. "Låter kanske lite klyschigt men alla har något att lära mig."

Läser: Mycket. Just nu Anthony Doerrs Ljuset vi inte ser

ANNONS