För 17 år sedan var Maria Bouroncle mitt inne i en bebisbubbla efter att ha fött en dotter. Hon bodde i Helsingfors tillsammans med sin familj och visste inte så mycket om sin släkthistoria, vilket TTELA skriver om.Marias kusin arbetade på sjukhuset i Borås och fick en märklig fråga av en patient en dag. ”Är du släkt med Ingeborg som mördade sina barn?”. Kusinen visste inte vad patienten pratade om och tog kontakt med Maria för att fråga om hon visste något.
– Men jag visste heller ingenting. Och jag sköt den obehagliga historien ifrån mig. Det var ju inte direkt något man ville höra talas om när man precis hade fött barn.
Men 2011 dog Marias pappa och ämnet kom upp igen. Maria märkte dock att historien om Ingeborg inte direkt var något som hennes släktingar var särskilt intresserade av att prata om.Ingeborg var Marias mormors syster.
– Det var egentligen bara min moster som ville prata om Ingeborg. Hon svarade på många frågor och plockade fram foton.
Fann information i gamla patientjournaler
Maria kontaktade Regionarkiveti Vänersborg och fick tipset att höra av sig till Näl, som förvarar gamla patientjournaler från Restad gård, på den tiden det var ett mentalsjukhus där. Ingeborg var nämligen patient på Restad sjukhus stora delar av sitt liv.
I journalerna fann Maria dokument som bland annat beskrev att Ingeborg var schizofren.
– Men jag tror att hon snarare drabbats av någon sorts förlossningsdepression. Det var vanligt förr att man gav patienter med lite lägre social status diagnosen schizofreni, särskilt när det kom till kvinnor. Finare damer fick i stället ”hysteri”.
Fick söka i olika delar av Sverige
För att gå till botten med vad som egentligen hade hänt den där ödesdigra dagen den 22 mars 1929, fick Maria vidga sitt synfält till olika delar av Sverige. Direkt efter dådet fördes Ingeborg till Vänersborgs fängelse. Efter häradsrättens beslut att Ingeborg skulle sinnesundersökas flyttades hon till Växjö kvinnofängelse. Senare friades hon och det bestämdes då att hon skulle få psykiatrisk vård. Men på grund av platsbrist vid Restad sjukhus tillbringade hon ändå ett år i fängelset i Växjö innan hon flyttades tillbaka till Restad.
Så vad händeegentligen? Ingeborg gifte sig som relativt ung med Artur Andersson, som hade en stor gård i Vesene, en liten by som ligger utanför Borås. De levde ett till synes lyckligt liv och hade råd att bekosta barnjungfru. Tillsammans fick de tre barn, två pojkar och en flicka.
Blev instängd i sig själv
Ungefär vid perioden för den lilla dotterns födelse, blev Ingeborg allt mer instängd i sig själv. I förundersökningen framgår att både hennes man och mamma sett tidiga tecken på depression. Och när familjens barnjungfru plötsligt avslutat sin anställning, verkade Ingeborg ta det personligt och blev ledsen och nedslagen.
– Hennes man Artur försökte stötta sin fru som var väldigt känslig för stress. Hade hon mycket att göra, kunde hon bli nedstämd och tystlåten, berättar Maria.
En dag gav sig Artur iväg till skogen tillsammans med sin bror som bodde med familjen. Ingeborg blev ensam hemma med barnen och hade mycket att stå i. Bland annat skulle hon tvätta, och det var ett långdraget projekt i början på 1900-talet.
"Vad har du gjort?"
Artur bar in det stora kopparkaret i huset, innan han och och brodern gick ut för att hugga. Efter en liten stund kom brodern på att han glömt sin klocka hemma, och gick tillbaka till Ingeborg och barnen.
I huset fann han Ingeborg sittande vid köksbordet med ansiktet i händerna. Han frågade ”Vet du vad klockan är?” och hon svarade ”Det ser du väl själv?”. Han fortsatte in i rummet innanför köket. Där fann han det stora kopparkaret som var fyllt med vatten till tvätten. Över kanten på karet hängde de tre små barnen, livlösa och blöta i håret.Ingvar, fem år, Efraim, tre år och Inga, ett år.
– Han rusade ut till Ingeborg och frågade ”Vad har du gjort?”. Ingeborg svarade inte. Han sprang över till sin mamma i grannhuset som larmade på polis och hämtade Artur. Det uppstod såklart väldigt mycket tumult och alla var väldigt chockade. Ingeborg var vid tillfället knappt kontaktbar och svarade inte på tilltal, berättar Maria.
Nästan besatt av att förstå
Ända sen Mariahittade sina första pusselbitar om Ingeborgs liv, har hon nästan, som hon beskriver det själv, blivit besatt av att förstå och få reda på så mycket som möjligt. Hon har lagt mycket tid på att bläddra i arkiv, prata med avlägsna släktingar och gå igenom förundersökningar och journaler. Hon har länge planerat att skriva en bok om Ingeborgs liv för att liksom bli klar och kunna lägga ifrån sig historien.
– Men det är svårt att skriva en bok om man inte tycker om sin huvudkaraktär. Det går nästan inte att tycka om en person som mördat sina tre barn, säger Maria.
Under det senaste året har hon jagat detaljer i berättelsen som på något sätt kan förklara Ingeborgs gärning. Maria vill gärna se människan bakom dådet. Och i somras, efter fem års forskning, fick hon äntligen napp.
Fick brev från fängelset
En släkting på Ingeborgs mans sida, hörde av sig och berättade att han hade hittat brev från Ingeborg till sin make som hon skrev från fängelset.
– De breven visar upp en helt annan sida av Ingeborg än som den ”apatiska barnamöderskan”. Där är hon varm, kärleksfull och djupt, djupt ångerfull. Hon skriver att hon inte handlade vid sina sinnens fulla bruk och att hon förstår att hennes gärning är oförlåtlig. Men hon ber också Artur att aldrig glömma henne.
– Det blev så tydligt i breven att paret hade en väldigt stark kärlek till varandra. Artur besvarade dock aldrig breven utan skickade bara pengar till henne.
Skickades hem till föräldrarna
Efter att havarit inlagd på Restad sjukhus i flera år, skrevs Ingeborg till slut ut och skickades hem till sina föräldrar i Vesene. Det var en liten by på cirka 400 invånare där hennes man fortfarande bodde kvar. Dessutom hade han gift om sig.
– Det måste ju ha varit en otroligt ansträngd situation för alla inblandade. Ingeborg mådde inte bra och åkte in och ut på Restad under sin tid hos föräldrarna, berättar Maria.
Till slut tog Marias mormor hand om sin lillasyster och lät henne komma och bo på övervåningen i sitt hus. Där blev hon kvar i många år, och Maria träffade själv Ingeborg flera gånger som barn.
– Den tiden måste ha varit den lyckligaste i Ingeborgs liv. Hon mådde bra och var med i byns syförening, hon var mycket duktig på att handarbeta.
Dog i slutet av 70-talet
När Marias mormor blev sjuk fick Ingeborg flytta tillbaka till Restad gård. Och vid den tiden hade man börjat med psykofarmaka. Så hon spenderade sina sista år i livet neddrogad av tunga mediciner. Hon dog i slutet av 70-talet.
Marias arbete medatt kartlägga Ingeborgs liv, har gett henne mycket kunskap om mental- och kriminalvården i Sverige under 1900-talet. Något som hon vill fördjupa sig i i sin bok.
– Allt eftersom jag fått fram allt fler detaljer om Ingeborg, har personer i min familj börjat prata om henne. Så det känns som ett familjetrauma som jag lyckats läka lite genom att prata om händelsen, berättar Maria Bouroncle.
