Dagmar Bryhl sitter i en halvfull livbåt, i nattmörker och iskyla. Hon vänder bort huvudet för att slippa se. Ett par hundra meter bort står aktern på oceanångaren Titanic rakt upp och desperata passagerare hoppar skrikande från däck. De faller 60 meter innan de slås sönder mot isblock, vrakdelar och den hårda vattenytan.
Dagmar är utom sig av oro. Någonstans bland död och desperation finns hennes fästman Ingvar och brodern Kurt. Krampaktigt hade hon försökt hålla fast Ingvars hand när han lyfte i henne i livbåt 12. Hon bad honom följa med, men istället firades hon ner tillsammans med andra kvinnor och barn medan Ingvar och Kurt stod kvar på däck.
Röda tofflor i fickan
Ingvar hade sin älskades röda tofflor i fickan på sin Ulsterkappa när han vinkade farväl. Av omsorg om Dagmar hade han tagit med hennes skor upp på däck och hade i stället tagit hand om hennes tofflor.
Nu försöker passagerare som hamnat i vattnet häva sig upp i livbåten där Dagmar sitter. De slåss för sina liv, men båten är på väg att kantra av tyngden så matroserna slår dem på fingrarna för att de ska släppa.
Meter för meter försvinner den gigantiska fartygskroppen ner i vattnet. Dagmar ser inte, men braket när fartyget slits i två delar och skriken i dödsångest från hundratals människor tränger sig ändå in i hennes medvetande.
Räddas efter sju timmar
Efter sju timmar i kylan räddas Dagmar av fartyget Carpathia, som kommer till undsättning klockan fyra på morgonen. Hon är kraftigt nedkyld efter så lång tid i kylan med bara ett nattlinne och en kappa på sig.
50 år senare leker en grupp barn på gården bakom ett gult hyreshus på Uddevallavägen i Kungälv. I trappuppgången bor en äldre kvinna som snabbt försvinner in i porten när barnen kommer stojande. Hon håller sig för sig själv och hälsar knappt på grannarna.
– Hon var skygg, upplevde jag det som, och höll sig mest inomhus. Hon var allvarlig och såg lite annorlunda ut, säger Ulla Axelsson, 82, som har bott på Uddevallavägen i 60 år.
Var som en skugga
Andra grannar vittnar om att de var rädda för kvinnan som barn, att hon var som ”en skugga” och höll sig undan.
– Man såg henne inte särskilt mycket. Jag minns hur hon satt och solade på balkongen när vi var ute på gården. Och det pratades ju om att hon varit med på Titanic, säger Britt Enheimer, 63, som växte upp i huset mittemot.
Grannarna beskriver Dagmars man Emil som vänlig, han hälsade alltid. Men hon var tyst.
– Han var lärare och jättesnäll. Men hon betedde sig lite underligt, säger Britt Enheimer.
Hemma i Skara går den mäktige landsfiskalen Gottfried Lustig på stadens gator, en aprildag 1912. Vid ett skyltfönster står en folksamling och Gottfried tränger sig fram för att se tidningens löpsedel. När han får se de svarta, obarmhärtiga bokstäverna utbrister han:
– Jag har två barn på den båten!
Förvirrade rapporter om förlisningen
White Star Lines ståtliga oceanångare Titanic har gått till botten, på sin första resa från Southampton till New York. Många svenska tidningar har de första dagarna efter katastrofen förvirrade rapporter om Titanics förlisning.
Göteborgs-Posten skriver den 16 april, två dagar efteråt, att ”Enligt trådlöst telegram från Halifax ha samtliga passagerare ombord på Titanic räddats i båtarna”. Men det är bara en tredjedel av de 2207 passagerarna som överlever. 1495 personer drunknar. Och landsfiskal Lustig får bara återse ett av sina barn. Sonen Kurt omkommer, liksom Ingvar, som tar de röda tofflorna med sig ner i Atlantens kalla vatten.
Efter flera dagars ovisshet kan familjen få besked via brev att Dagmar har överlevt. Från sjukhuset i New York skriver Dagmar till sin farbror Oscar i Rockford, Illinois, som syskonen var på väg att hälsa på:
"Jag är inte sjuk"
”Jag är på ett sjukhus men jag är inte sjuk men förstås mycket matt. Jag har förlorat allting. Jag har inga kläder så jag kan inte gå upp utan ligger i sängen för tillfället. Jag önskar att jag fått dö eftersom livet inte längre har något värde för mig då jag förlorat min älskade. Jag känner mig så fruktansvärt ensam i detta landet /.../ Jag behöver någon som kan hjälpa mig komma rätt. Kanske farbror tycker att jag begär för mycket men jag känner mig så förvirrad och ensam.
Hon återser sin farbror den 24 april och tidningen Rockford Daily berättar hur chockad och uppriven Dagmar är efter tragedin.
– Hade jag vetat att min fästman och min bror varit i sådan fara så hade jag aldrig lämnat båten. Hade jag fått något tecken på vad som skulle ske så hade ingenting kunnat stoppa mig från att stanna hos dem, berättar Dagmar.
Kände kraftig krängning
Dagmar berättar också hur hon redan i hytten känt en kraftig krängning av fartyget. Men när hon sprang ut blev hon lugnad av en besättningsman, som sa att det inte var någon fara. En stund senare knackade hennes fästman Ingvar på hennes hytt och tyckte att de skulle gå upp på däck. Där hade livbåtarna redan börjat lastas.
Tidningen beskriver Dagmar som ”nära ett sammanbrott så fort förlusten av fartyget och hennes kära vänner förs på tal”.
Efter en månad hos sin farbror reser Dagmar sedan hem mot Sverige den 18 maj, via Liverpool. Åter skriver tidningarna om Dagmar. I Liverpool Daily post kan man läsa att hon verkade återställd ”men då och då tycktes hon falla i trans, som om något obehagligt minne fångade henne”.
Tar ny vändning
Dagmars liv tar en ny vändning efter traumat. Bröllopet med den blivande agronomen Ingvar Enander var bara några månader bort när katastrofen inträffade. Istället gifter sig Dagmar med en svensk oljeingenjör. Redan 1913 flyttar paret till Baku i Azerbajdzjan, där mannen jobbar för bröderna Nobel och det oljeproducerande Naftabolaget. Paret bor i den svenska kolonin Villa Petrolia, en avbild av ett svenskt brukssamhälle.
Som utländska experter tillhör Dagmar och hennes man överklassen i det ryska samhället. Men svenskarna behandlar sina tjänare humant, vilket kan ha räddat livet på Dagmar och hennes man. En dag kommer en av tjänarna hemspringande och ropar:
– Nu är det dags för er att försvinna härifrån, det är revolution!
Under oktoberrevolutionen 1917 störtas den ryska tsarens välde av bolsjevikerna, med Lenin och Trotskij i spetsen. Oljekungarna fråntas sin egendom och är tvungna att lämna landet, om de inte först fängslas eller avrättas. Bröderna Nobel och Naftabolagets personal får fly för sina liv.
Rysk porslinsskål
På en byrå i Oxelösund, centralt placerad under en tavla, står en vacker, röd porslinsskål med ryska bokstäver i botten.
– Den är minnet av Dagmar, säger Gunnar Antoni, som är barnbarn till Dagmars syster Lily.
Dagmar tog med sig skålen, inlindad i en matta, när hon flydde från Baku med sin man.
– Jag minns hur jag som femåring fick höra om Dagmar och det stora fartyget som sjönk. Det var ju som en spännande saga när min farmor berättade, säger Gunnar Antoni.
Han är döpt i ”den ryska skålen”, liksom hans pappa, syster och systerdöttrar. Nu står den hemma hos Gunnars mamma Gerd.
– Det är ju förfärligt det som hände, förfärligt tycker jag att det är. Att de inte hade livbåtar till alla... Kunde de inte ha tagit det lite lugnt på jungfruresan? Men det är väl människans övermod. Det satte sina spår i Dagmar, säger Gerd Antoni.
Hyrde tandemcykel
Dagmar berättade hur folk hade hängt på kanten av livbåten.
– Matroserna fick slå dem på fingrarna, eftersom de höll på att sänka båten, säger Gunnar.
Hemkommen till Sverige skilde sig Dagmar från oljeingenjören. 1931 gifte hon om sig med Emil Holmberg, läroverksadjunkt i tyska och svenska. De bosatte sig på Uddevallavägen i Kungälv. Eftersom Dagmar inte kunde cykla hyrde de en tandemcykel och såg sig om i trakten. De cyklade till Uddeholm där de besökte Lily och hennes man som hade apotek. Dagmar och Emil bodde på Uddevallavägen fram till 1969, då Dagmar gick bort.
Nu finns ingen kvar som kan vittna om vad som hände på White Star Lines oceanångare, den där natten för 100 år sedan. Den sista överlevande, engelskan Millvina Dean, dog i maj 2009.
Dagmar berättade bara en gång om Titanic. Kanske var det skulden över att ha överlevt som förföljde henne. Hon fick, liksom många överlevande, försöka leva med traumat. Leva med minnet av skriken på hjälp från dem som inte hade fått plats i en livbåt. Och kanske ännu värre – att få leva med minnet av att skriken så småningom tystnade.
Inte den båten
Bara en av de halvfulla livbåtarna återvände för att försöka rädda fler överlevande, en timme efter att Titanic försvunnit i djupet.
Och det var inte den båten Dagmar satt i.
