Synliga och osynliga gränser skär som fysiska och mentala skiljelinjer genom Nordirland, ett land i en uppslitande politisk kris under hot av nyval eller direktstyre från London. Men här i den gröna och kuperade södern kör vi i till synes gränslöst land.
Soldater med pekande vapen stoppade alla bilar under orostiderna före fredsavtalet på långfredagen 1998. Nu finns knappt ett spår i den smala asfaltsvägen som vittnar om att vi har passerat samhället Cullaville, kört över en stenbro och är i republiken Irland.
Många fruktar att det ska bli en svart repris på det gamla när Storbritannien lämnar EU.
Men inte Brendan O´Hare från Newry i Nordirland. Han jobbar som snickare i Dublin och pendlar:
– Allt kommer att bli bra, säger han med Nordirland på den andra, norra sidan av den grönbruna floden Fane.
Två hundar står på bakbenen mot ett plank och skäller aggressivt på oss genom en glipa. Brendan O´Hare har fångat brunöring på fluga i sällskap med svärsonen Jeremy Rose från Yorkshire i England. De håller på att byta om när snickaren upptäcker att hans firmabil fått punktering. Han skakar på huvudet, skrattar resignerat och tar fram fälgkorset:
– Jag är för brexit, säger han. EU har lagt på oss alldeles för många lagar och regler. Det här hjälper oss att komma bort ifrån det. Kanske gör det inte vår ekonomi bättre, men jag föredrar det.
Många fruktar nya vägspärrar
Han vet att många är rädda för nya kontroller.
– Ingen vill ha en hård gräns. Men jag tror inte att det händer och påverkar mig. Jag tackar Gud för att saker har förändrats så mycket.
Brendan O´Hare påminner om att veckan innan vi kommer har den förre ledaren för IRA och det republikanska partiet Sinn Fein, Martin McGuinness, begravts i Derry. USA:s tidigare president Bill Cllnton uppmanade då alla att fullfölja hans linje av samförstånd och att överbrygga den politiska krisen och på nytt bilda en regering som bygger på maktdelning.
– Det är det jag menar, säger Brendan O´Hare. Politikerna måste arbeta ihop och gå framåt. Vi måste ha en regering. Om de inte kommer överens ska de inte ha någon lön.
En kort bilresa åt nordost ligger gränsbyn Crossmaglen. Här bor många katoliker och nationalister med minnen av motståndet mot det brittiska styret under the Troubles, som krävde omkring 3 600 döda.
Gerald McMongle äger Cross Road Hotel. För honom kan brexit bli en ekonomisk katastrof.
– Jag vill verkligen inte ha tillbaka vägspärrarna. Det var skrämmande. Varje ny kontrollstation skulle skapa friktioner och skapa någon sort konflikt. Folk skulle bli upprörda och till slut får vi problem.
Nu lever han på turister från hela världen.
– De flesta kommer söderifrån i organiserade resor över gränsen för besök i till exempel Belfast. De stannar över natten eller för att äta. Vi öppnade förra året och arbetar hårt, men nu vet jag inte hur det går.
Fem anställda pendlar till Irland
Fem av hans 18 anställda är från Irland och åker fram och tillbaka över dagen. Cirka 40 procent av inköpen sker från republiken.
– Det kan bli en massa restriktioner och administration. Vi vet inte hur ekonomin och arbetsmarknaden påverkas. Redan märker vi att bussarrangörer håller tillbaka lite för att se vad som händer. De två kommande åren blir osäkra. Jag har så många frågor, men får inga svar och måste vänta. Det är frustrerande.
Nästan alla vill undvika nya tuffa gränshinder. Ett skäl är att inte väcka liv i en konflikt som har dämpats och inte längre är våldsam, men inte alls är glömd. "Fortfarande ingen rättvisa" är ett argument som påminner om den splittring som sitter djupt.
Europeiska rådets ordförande Donald Tusk talar om att EU måste söka "flexibla och kreativa" lösningar i gränsfrågan för att stödja fredsprocessen.
Sinn Feins ordförande Gerry Adams förordar att Nordirland får speciell status inom EU och behandlas separat från övriga Storbritannien. Hans huvudmotståndare i det demokratiska unionistpartiet, DUP, försvarar Storbritannien.
Samtidigt har den brittiske brexit-ministern David Davis sagt att Nordirland kan blir kvar i EU om man i en folkomröstning skulle välja att förenas med republiken Irland.
Det underblåser de krafter inom framför allt Sinn Fein som har det som mål. Gerry Adams sade förra månaden i ett tal i USA att det är tid att planera för irländsk enighet. Han tillade emellertid:
– Återförening kan inte bara bli en fråga om att lägga norr till söder. Det måste bli ett överenskommet Irland i vilket unionister kan känna sig bekväma och säkra.
Inte bara brexit aktualiserar en folkomröstning. Det gör även det skotska kravet på att befolkningen ska få avgöra landets framtida relation till England och EU.
Men det är tveksamt om det vore möjligt i Nordirland idag, med den polarisering som finns. Det kan i värsta fall leda till bråk inte bara i det nordirländska parlamentet Stormont utan även på gator och torg.
Hur som helst är det ett faktum att den europeiska unionens nya yttre gräns kommer att gå mot Nordirland. Och att någon form av reglering och övervakning sannolikt är ofrånkomlig i EU efter 2015 års flyktingkris och den islamistiska terrorvågen, senast manifesterad i London när en radikaliserad ensamvarg slog till med personbil och kniv.
Ruth Taillon, chef för Centre for Cross Border Studies i Armagh, är övertygad om att de brittiska politikerna inför folkomröstningen förra sommaren inte hade en aning om hur komplexa gränsfrågorna är och vilka konsekvenserna blir.
– Inte en chans, säger hon. Jag tror fortfarande inte att de förstår det. De har för ögonen att få som de vill – och det går inte ihop. Den nya gränsen kommer inte militariseras. Men den kommer inte längre att vara vidöppen. Och här går det inte att använda teknologin vid större gränsövergångar, så som sker mellan USA och Kanada. Det vore praktiskt omöjligt på grund av hur gränsen ser ut med flera hundra vägar och stigar.
Utländsk arbetskraft avgörande
Utländsk arbetskraft, särskilt i små och medelstora verksamheter, är avgörande för Nordirland.
– Vissa passerar gränsen tio gånger om dagen. De kommer inte att acceptera en ny gräns ens om det innebär att de måste registrera sig elektroniskt. Det kommer att skapa missnöje och gynna en illegal gränshandel, varnar Ruth Taillon.
Infrastruktur, handel, ekonomi, arbetsmarknad, migration, forskning, undervisning, studentutbyte, integration - allt har idag starka ekonomiska och lagliga kopplingar till EU, framhåller hon.
– Nordirland har större ekonomiska fördelar av EU än andra delar av Storbritannien. Vi har inte en normal ekonomi utan är i hög grad beroende av EU. På senare år är vi också integrerade med södra Irland särskilt i de sektorer som blir mest påverkade av brexit.
Regeringen i London förstår inte de här frågorna, anser hon.
– De har fått sig berättade ett antal saker, men de har andra prioriteringar. Oberoende på vad som kommer att ske i förhandlingarna tror jag inte att de oroar sig för nordirländska jordbrukare. 87 procent av dessa jordbrukarna får EU-bidrag. Den brittiska regeringen har inget intresse av det.
När EU-lagar ersätts berör det Nordirland.
– Villkoren är skilda här, säger Ruth Taillon. Vi har tjänat mycket mer på EU och är mer EU-anpassade. Och vårt jordbruk är annorlunda än i England, de har mycket större jordbruk, vi har mycket mindre – och EU har skyddat det.
Hon illustrerar med en basvara:
– Mjölk produceras i norr, körs till söder för bearbetning och förpackning och vidare till Storbritannien för försäljning, distribution och konsumtion. Även om gränsen är ganska öppen blir det en gräns mellan två europeiska lagstiftningar. Det får stora ekonomiska implikationer.
Bryssel har investerat 10 miljoner euro bara i lokala fredsprojekt och konfliklösning sedan 1994, berättar hon.
– Vad ska hända nu? Fredsfrågan är kritisk. Spänningarna kommer att öka när man inte kan ta för givet att korsa gränsen. Och så fort du börjar ändra i människorätt påverkar det långfredagsavtalet.
Våldet har flera orsaker idag
Tidigare fanns ett mycket tydligare politiskt fokus på våldet på Nordirland.
– Nu finns en generation som inte var född då. Vissa kriminella ville inte heller utmana de paramilitära grupperna tidigare. Nu ser vi ett identitetsproblem med attacker mot utlänningar och antisocialt beteende. Det är delvis beroende på ekonomiska och sociala problem. Lägg till det våra gamla bekymmer.
Doktor Lee McGowan vid Queen´s University i Belfast tycker att fredsavtalet har fungerat bra och fört konfliktens parter närmare varandra. De demografiska och politiska förhållandena har också utjämnats.
– Men brexit är ännu en komplikation som kommer att skapa friktioner. Det kommer att befästa unionistpartier som helhjärtat står bakom britterna och på andra sidan de nationalister som vill fjärma sig. Det kommer att påverka relationerna.
Om britterna inte får ett bra avtal med EU – och Nordirland drabbas särskilt hårt – finns en potential för ökat våld inom mindre grupper. Det skulle också kunna inverka på utgången av en framtida folkomröstning, enligt Lee McGowan.
Delningen i samhället existerar fortfarande, men inte i vidare mening, hävdar han. Undantaget är de arbetsklassområden som var mest drabbade av det sekteristiska våldet. Det var också här, exempelvis Shankill i Belfast, som rekryteringen av stridande skedde.
– Där har invånarna inte sett många positiva förändringar under åren. De flesta ser inte murarna om de inte bor i de områdena. Men de är fler än tidigare och det är en lång process att få bort dem. I dessa områden har också integrationen fungerat sämre, säger Lee McGowan.
Genom gränsområdet mellan protestantiska Shankill Road och katolska Falls Road går den så kallade fredsmuren, målad med militanta budskap riktade mot andra sidan. Varje kväll stängs dubbelgrindarna.
Sean Byers tillhör en fackligt stödd organisation som medlar i dispyter och håller utbildningar, Belfast Interface Project. De har en träningslokal på North Howard Street med muren utanför fönstret. Ett kraftigt nät högt upp ska förhindra stenar och brandbomber.
Muren vetter ut mot bostadshus i tegel till vänster i riktning mot Falls Road och till höger mot en stor ödslig fabrikstomt med avfall och svartbrända möbler och annat skräp som bränns på bål.
– Om jag har ifrågasatt vad en man kämpat för och trott på, och han inte inser att det är en myt, blir jag i min tur ifrågasatt. Men ingen har hittills rest sig och gått, säger Sean Byers.
Han möter både individer och grupper, även paramilitärer.
– Vi är ofta på arbetsplatser. Det är det enda ställe där människor med olika lojaliteter är tvungna att mötas och umgås, och det uppstår konflikter som riskerar att spridas.
Enligt Sean Byers visar en studie att 90 procent av de människor som fängslades för politiskt motiverade brott under de våldsamma åren på Nordirland kom från arbetarklassområden. De var arbetslösa eller hade enkla jobb.
– Det visar sig också att de tenderar att stanna i sina områden. Där är segregationen fortfarande störst och mest synlig. Det är ett stort problem att lösa, säger Sean Byers.
En sak vet han av historisk erfarenhet:
– När kriser uppstår är det svårare att binda samman människor. Det försvårar progressivt arbete. Grupper sluter sig, befäster gränser och går inte att nå fram till.
På sitt kontor i norra Belfast väntar Nichola Mallon. Hon är biträdande ledare för det republikanska partiet SDLP. Det vill, heter det, "bygga ett Irland där konflikt, våld och sekterism blir fotnoter till vårt förflutna".
Utanför på trottoaren passerar väljare, någon kastar ett nyfiket öga in genom glaset, andra har annat i tankarna när de försvinner i regnstänken.
– Vi lever i ett politiskt vakuum och har ingen regering, ingen röst med auktoritet att tala och ingen budget. Allmänheten har inte mycket förtroende för våra institutioner. Det är ett stort steg tillbaka som drabbar bland annat sjukvården, säger Nichola Mallon.
Krisen utlöstes efter valet förra månaden
Krisen utlöstes efter valet förra månaden, som en följd av att vice försteministern Martin McGuinness avgick i protest förra året. Republikanerna hade framgång i valet, men partierna har inte kunnat komma överens om en regering. Nu har den brittiske ministern för Nordirland James Brokenshire satt en tidsgräns till efter påsken.
Bara genom att kompromissa över blockgränserna, vara skapande och generösa, kan politikerna komma framåt, enligt Nichola Mallon.
Brexit är sten på börda, menar hon.
– Det har hanterats väldigt dåligt. Vi får betala ett ekonomiskt pris på grund av Nordirlands geografiska läge, men även ett politiskt. En majoritet av nordirländarna röstade för att vara kvar i EU. Nu har vi många arga invånare och en nationalistisk befolkning som känner oro.
Omkring tre minuter från hennes kontor finns ett center för försoning byggt för 10 miljoner euro från EU. Vad framtida bidrag ska komma ifrån är en oro som finns i hela det nordirländska samhällen inom många sektorer, enligt Nichola Mallon.
– Det skapar bara mer och mer oro, säger hon.
Hon beklagar att sekterism alltjämt är en stark drivkraft i den nordirländska politiken:
– Det var i mycket ett sekteristiskt val senaste gången. Nu har vi en situation där politiska ledare säger att nationalism och unionism inte kan arbeta tillsammans. I valkretsen här i norra Belfast är vi väldigt delade. Det skadar oss och motverkar att föra människor samman.
Mordhotadesi brev med kula
För Nichola Mallon är det inte riskfritt att engagera sig politiskt.
– Jag kritiserade regeringen för att ge pengar åt en organisation i vilken det finns en person som var inblandad i paramilitära aktiviteter, enligt vår polischef. Strax efter jul upptäckte posten i sin scanner att ett brev adresserat till mig innehöll en kula. Jag tror det var ett försök att skrämma mig.
Det var en svår tid, hon försökte hålla familjen utanför.
– Vi var mycket rädda – jag har ett barn hemma och ska snart få en baby till. Nu måste vi vidta försiktighetsåtgärder och vara mer medvetna om var vi är och gör. Men efter den första chocken har jag blivit mer beslutsam. Jag tänker inte vara tyst.
Nere vid fredsmuren i det katolska området har boende berättat att de känner sig säkrare med skyddet.
– Men jag bryr mig inte om den, man blir van, säger Annie Mongan, en sjubarnsmamma som flyttade hit för 1,5 år sedan.
– Det har varit mycket trubbel, men inte sedan jag kom hit. Jag har inte haft några incidenter, inte grannarna heller.
En annan kvinna vill inte lämna ut sitt namn. Hon föddes på Divis Street, i byggnaden där huvudkontoret för det då förbjudna Sinn Fein låg 1964 och angreps på order av inrikesministern. Nu finns en grön minnesplatta på väggen.
Hon tror inte att det bor några protestanter i omgivningen. På frågan om hon är rädd, svarar hon:
– Inte just nu...
