Sylvia Dimatteo och hennes man Didier de Hou bor inte långt från Maelbeek tunnelbanestation, där den andra av gårdagens två explosioner inträffade.
– Det är gångavstånd till jobbet och jag hade precis kommit fram när telefonen började ringa och folk frågade om jag var okej.
Det har hunnit bli kväll efter en omskakande dag. Sylvia Dimatteo och Didier de Hou vandrar längs med de blåvita avspärrningsbanden som har satts upp kors och tvärs i deras hemkvarter nära de högresta EU-byggnaderna.
– Det är konstigt att se gatorna så här lugna. Det är bara poliser, militärer och media. Och ingen tycks egentligen veta riktigt vad de ska ta sig till, säger Sylvia Dimatteo.
Hon säger att det känns fel, men att hon inte kan hjälpa att det kom en stark lättnadskänsla över henne efter dåden.
– Det har gått fyra månader med terrornivåer på tre eller fyra… Nu har det hänt, säger hon.
Solen är på väg ner och det blir kyligare. Långt bort på andra sidan avspärrningarna ser vi mörka bussar och en mängd svartklädda människor samlas kring nedgången till tunnelbanan. Enligt en journalist från public service-bolaget VTM är det polisens tekniker som hämtar likdelar för undersökning.
– Nu återstår bara väntan, säger Didier de Hou och ler lite uppgivet.
När vi frågar på vad, rycker han på axlarna.
– Vet inte…
Sylvia Dimatteo lyfter handen och säger att hon är orolig för att terrorismen nu ännu mer riskerar att bli den enda frågan på politikernas och mediernas agenda.
– Det gör att vi glömmer de viktiga problemen, det faktum att vi lever i en värld där många ungdomar inte har hopp om framtiden.
En bit därifrån, i Jubelpark framför av den maffiga triumfbågen, dras kritstreck över den grå asfalten. FUCK DAESH blandas med ord om kärlek, respekt och hopp. Åtta unga vuxna, som bor ihop i kvarteren intill, har hällt ut en hel påse kritor i olika färger och förberett med en hög värmeljus.
– Vi hade kommit tillbaka från jobbet allihop och ville gå ut, inte stanna inomhus med alla jobbiga känslor. Vi ville uttrycka oss, säger Valentin Dellieu, som arbetar för en studentorganisation.
Med jämna mellanrum tjuter det av polissirener och vi undrar om det är som det brukar.
– Efter attacken i Paris fylldes stan av poliser, allt var stängt och militärer kom ut på gatorna. Sedan dess är vi ganska vana.
Han säger att han på sätt och vis hade förväntat sig att något skulle hända, eftersom både Nato och EU har sina högkvarter här och med alla kopplingar mellan Bryssel och gärningsmännen bakom Parisdåden. Men han hade hoppats att det skulle betyda något att olika grupper bor närmare varandra i Bryssel jämfört med Paris. Han pekar bort mot EU-kvarteren.
– Bara en gata bort från dem är det en annan värld, där ligger Saint Josse, en av de mest nedgångna delarna av stan alldeles i centrum.
På frågan hur han känner beskriver han en resa under dagen. Först förvåning, sedan ett kallt konstaterande att det som måste hända helt enkelt hade hänt. Därefter kom overklighetskänslan och sen en djup sorg.
Vid Place de la Bourse har männi- skor samlats hela dagen för att tända ljus och dela känslor. Sent på kvällen råder en känsla av lugn gemenskap.
– Jag kom hit för två timmar sedan. Kunde inte stanna ensam i min lägenhet en sån här dag, säger Thibault Demarneffe.
Han har en belgisk flagga över axlarna och poängterar att även om han känner stor sorg så är det viktigt att visa att man inte är rädd, viktigt att våga gå ut.
– Om vi inte rör oss runtom i stan nu, så kanske vi aldrig rör oss runt igen.
