Vårt minne är kort när det gäller vissa historiska katastrofer och trauman. Jordbävningar och andra naturkatastrofer sållas snabbt bort. Men när människan själv är ansvarig så sätter det djupare sår i våra sinnen. Det säger Dick Harrisson.

– Då får förövaren ett ansikte, det blir mer gripbart. Det är lättare för oss att hantera det som vi hade kunnat stoppa, då är vi i kontroll. Händelserna på Utöya är sett ur minnesperspektiv suveränt bra, säger Dick Harrisson.

Det är alltså just den typen av händelser som vi brukar minnas. Begränsade, isolerade trauman med blod och våld där människor varit inblandade och ansvariga. Då måste vi förhålla oss till det, vilket gör att det blir en viktigare historisk händelse i vårt psyke.

– När någon osynlig mikrob orsakar katastrofen så är det inte lika bekvämt. Sådana katastrofer har vi lättare att skuffa undan. Ta spanska sjukan till exempel, den härjade 1918-1919 och ledde till att minst 22 miljoner människor dog i influensa, säger Dick Harrisson.

Händelserna i Oslo och på Utöya har i stället en dramaturgi i ett slutet rum. Ett före och ett efter.

– Precis som Titanic, som ju också är lätt att minnas. Även där var människor ansvariga.

Likadant minns vi enkelt Hitler och Stalin, som personer från 1900-talet som är lätta att memorera. Men även om Utöya och Breivik finns kvar i minnet länge, så tror inte Harrisson att den politiska påverkan kommer att dröja kvar.

– Kortsiktigt kommer det gynna socialdemokraterna, det har det ju redan gjort. Men samhället som sådant kommer sedan att växla in på samma spår som vanligt och eftersträva normalitet. Det här är ett trauma under rättegången och i några år till, men vi vill inte gå runt och må dåligt jämt.