Hans lista över avskydda klienter är diger. "Medialt mest besvärligt" var arbetet med att försvara Anna Lindhs mördare Mijailo Mijailovic. Rädslan för att bli nedtrampad av journalistuppbådet efter häktningsförhandlingen var påtaglig. Hatbreven har droppat in fortlöpande under karriären med klienter som Clark Olofsson, polismördaren Tony Olsson och Knutbys Helge Fossmo.

– Det allra största hat jag upplevt som försvarare kom när jag försökte få ut Mehdi Ghezali från Guantánamo för att han skulle kunna ställas inför rätta eller friges. Det förvånar mig mycket.

Kraftfullt hat

Vare sig Tony Olsson eller Mijailo Mijailovic kom i närheten av att locka fram så kraftfullt hat i breven till Althin. De flesta var anonyma och de undertecknade försökte han besvara.

– Jag försvarar inte ett brott, utan en person. I en demokrati ska alla, oavsett brott, få en rättvis rättegång. Det krävs att rättssamhället fungerar.

Han har förståelse för att det finns känslor av hat efter massmordet i Norge.

– Ger man efter för hatet fallerar rättsstaten. Vid sådana här vidrigheter måste vi stå upp för öppenhet och demokrati, säger Althin.

Frågan om varför?

Hatet som klibbar av sig på försvarsadvokaten är inget han beklagar sig över. Mest jobbigt har det varit för familjen, resonerar han. Det som nöter desto mer är hans egna tankar om varför samhället, enligt honom, så sällan ställer sig frågan varför massmördaren blev just massmördare.

– Varför blev det så? Varför blev han inte snickare eller hjärnkirurg? Var fanns samhället, alltså vi. Var fanns förebilderna, vänner och grannar? Hur kan det komma sig att omgivningen inte märkt något? Det är vad jag funderar allt oftare över, säger han.