– Den här förmågan att läka har jag inte sett någon annanstans i världen.

Australiensiska Angela Dane kom hit i fredags för att hälsa på sin systerdotter Mashuri Bore, som bott här i två år. Det enda Oslo hon fått uppleva är den paralyserade staden dagarna efter massakern. Ändå är det inte hatet som satt spår, säger hon. Det är all kärlek.

– Vid domkyrkan stod ungdomar i dag och delade ut gratis kramar. De hade skrivit Free Hugs på en skylt, så att alla som behövde lite medkänsla kunde komma fram. Det tyckte jag var helt fantastiskt.

Nu står hon på torget för att hedra tragedins offer tillsammans med mängder av människor. Rådhusplatsen i Oslo är full till bredden, liksom promenaden längs vattnet och sidogatorna flera kvarter bort. Alla vill visa sitt deltagande.

När ceremonin inleds med en tyst minut blir det så tyst att det piper i öronen. Allting stannar på en enda sekund. Långt över hundra tusen människor står tätt tillsammans, och ändå blir det så stilla att varje litet ljud hörs med glasklar skärpa. När någon tappar sitt paraply i marken ekar det och en mås avlägsna skrik känns öronbedövande.

Längst fram börjar en kvinna lugnt och stilla sjunga nationalsången. Några sjunger med, snart sjunger alla. Ljudet av röster sprider sig genom folkmassan som en rysning på armen.

Efter den stunden är det som att något hänt med Oslo, allt är inte längre bara nattsvart. Vänner börjar prata och skratta, en pappa hissar sin bebis i luften. En liten flicka dansar i utrymmet som blir över under alla de vuxnas armar.

Upp på scenen längst fram kommer talare efter talare och alla har samma budskap: Vi ska ta tryggheten tillbaka. Vi ska ta Norge tillbaka.

– Ibland kan hemska händelser föra människor samman. Det är vad som hänt här, säger Angela Dane.

Hon tror att människor överallt i världen skulle visa samma medkänsla och värme om tragedin hade slagit till i deras hemstad, men att det bara är här som människor vågar sig ut på det här sättet bara dagar efter ett terrordåd.

– Här finns en slags trygghet som verkar komma inifrån, säger hon.

– Det är så vackert, det ger mig hopp om mänskligheten.

I fredags eftermiddag satt hon i en buss på väg till Oslo tillsammans med systern Paramis Sivalingem och systerdottern Mashuri Bore, som ville visa sitt nya hemland.

Genom bussfönstret beundrade de Norge, såg skogar och fjordar och en liten grön ö ute vattnet. Det var Utöya. Bara en liten stund senare kom beskedet om vad som hänt därute.

– Jag skulle visa mitt Norge för min mamma och min moster, men vi kom fram till ett Oslo jag inte kände igen, säger Mashuri.

– Ändå känner jag en sorts lycka, det som händer nu är riktig kärlek. En kärlek som kan överbrygga vad som helst.

Hon vänder sig mot scenen, rörd. Kronprins Haakon håller tal till ett folkhav som viftar med rosor högt mot himlen.

– Vi kan inte välja bort det som skedde, men vi kan välja vad det gör med oss. Vi kan välja gemenskapen, säger han.

Det har Osloborna gjort.