– Jag skulle själv ha åkt dit i fredags, men blev förkyld. Det var… ja, jag vet inte, säger Masud Gharahkhani, ledare för AUF i Buskeruds län.

Rösten knyter sig och han sväljer hårt. Inga ord beskriver känslan av att ha undkommit ett skräckscenario som det som utspelat sig på Utöya.

Två flickor från staden saknas fortfarande, en är allvarligt skadad. Hundratals invånare har samlats i blåsten och går i fackeltåg över bron, genom parken och bort till torget.

För Masud har de senaste dagarna varit en mardröm, han kände många på lägret.

– Utöya har format mig. Det är där vi har vuxit upp, den ön betyder allt, säger han.

– Ett av mina första minnen därifrån är när vi satt ute en sommarkväll och pratade hela natten. Om demokrati. Jag kände inte de andra sedan tidigare, men de blev mina bästa vänner.

Masud var 21 år när han var på lägret första gången, det var sju år sedan. Sedan dess har han återvänt varje sommar.

– Vi som blivit vuxna hittar alltid en anledning att åka dit. Vi vill möta ungdomarna som är som vi var.

En av dem som Masud pratar mest om är Monika Börsum – hon som statsminister Jens Stoltenberg tidigare på dagen beskrev som kvinnan som är Utöya. Hon var den som år efter år drev lägret, hon var eldsjälen bakom verksamheten.

Nu finns inte Monika Börsum mer. Hon dog på ön, hon var ett av mördarens första offer och en av dem som han sköt i huvudet.

Kine Thuresson, Inga Teigland och Linn Christoffersen, alla i sjuttonårsåldern, går med röda rosor genom staden. De berättar hur jobbigt det är att inte kunna överblicka vad som hänt, vem som har skadats och vem som gått bort.

– Alla känner många som drabbats, men man vet inte vilka fler som kan ha varit där, säger Kine.

Hon berättar att facebook har blivit den främsta informationskällan - när någons nära vänner har skrivit att de ännu inte hört ifrån en person, då vet man att den personen kan vara saknad.

Folk tar i hand och nickar tyst mot varandra under paraplyerna på torget. Masuds pappa Bijan Gharahkhani är också där, han är ledare för stadens invandrarråd, det största i Norge. I trettio år har han arbetat med att bygga broar mellan människor i den invandrartäta orten. Idag säger han att de där broarna är viktigare än någonsin.

– Jag känner mig så stolt över gemenskapen här, jag är en stolt norsk person med annan bakgrund. Det som hänt har drabbat alla, och smärtan ska delas mellan alla.

Masud tar med oss till Folkets Hus där man håller öppet hus. Här har många människor samlats, framför allt de som var på ön under massakern. De stöttar varandra och försöker bearbeta sina upplevelser.

– Vi sitter här så länge det behövs, säger Masud.

En sak är han helt säker på: nästa sommar kommer han att vara på Utöya igen.