Stämningen är lugn, nästan loj. Kamouflageklädda rebeller, alla med automatvapen, sitter vid bommen som skiljer Libyen från Tunisien. Men skenet bedrar. Alla är beredda på att en attack kan komma när som helst. För fyra dagar sedan slog en raket ner alldeles nära.

Kanske är det därför säkerhetszonen har utökats på den tunisiska sidan på sistone. Tidigare kunde man köra bil ända fram till gränsposteringen. Nu finns en militär checkpoint cirka femhundra meter före gränsen där alla kontrolleras. Tunisiska bilar släpps inte igenom, bara libyska.

”Är ni från Sverige?” hör vi plötsligt i passkön. På svenska. Det är Jaber Omar Sassi som bott tre år i Akalla och jobbat på Gröna Lund. Han återvände till Libyen för några år sedan och bor nu i Nalut med sin familj. Eller delar av den. Några finns i flyktingläger på den tunisiska sidan.

Plötsligt kommer en ambulans farande med sirener påslagna.

– En sårad från striderna, säger Nader Almgadmi, medietalesman för rebellerna i Nalut, och ser efter ambulansen som försvinner in i Tunisien.

Sen ler han snett.

– Välkommen till skräckens Libyen, säger han.

Han pekar på en hög med patroner och Grad-robotar som han säger samlats ihop i området efter Gaddafis attacker.

– Titta vilka fina presenter vår kära ledare skickat till oss, säger han ironiskt.

Nader Almgadmi bodde nära Tripoli när striderna började, men ville till sina hemtrakter och kämpa mot Gaddafi på sitt eget vis.

– Jag är en del av rebellerna, men jag är egentligen ingen stridis, säger han och tittar med avsmak på vapnen de flesta andra bär. Jag slåss med ord i stället.

Han har ett litet kontor i en barack intill. Därifrån uppdaterar han rebellernas facebook-sida som numera finns på arabiska, franska och engelska. Nalut, den närmaste staden cirka 60 km in i landet, är också under rebellernas kontroll. Men situationen där är svår.

– Gaddafi har kapat elektricitet och vatten, berättar Yahya Issa Souleiman. Vi får el via dieselaggregat. Och vi får mycket proviant från Tunisien.

Solen är på väg ner och plötsligt skallar böneutrop alldeles nära. Runt en husknut kommer en militärklädd rebell gående och ropar ut bönen i en megafon.

47 kilometer därifrån börjar hettan som fyllt tälten i flyktinglägret Remada att avta något. Innanför staketet finns en stad av tält, en liten lekplats, gemensamhetsutrymmen. Majoriteten av de som bor där är kvinnor och barn, de flesta från Nalut. Många av dem har fäder och bröder som slåss för rebellerna mot Gaddafis styrkor.

Lägret etablerades den 14 april och var ursprungligen tänkt som ett transitläger. Många tunisiska familjer har öppnat sina hem för flyktingarna från grannlandet.

– Tunisierna gör verkligen vårt jobb åt oss, säger Hatim Saied, föreståndare för lägret som drivs av UNHCR. Det är helt otroligt hur generösa de är, särskilt med tanke på att Tunisien går igenom sin egen kris.

Enligt UNHCR:s egna beräkningar finns 20 000 libyer inhysta hos familjer eller i hyrda hus i området runt Tataouine.

Siffror från maj säger att 330 000 flyktingar från Libyen tagit sig till Tunisien. Samtidigt uppgav Röda korset i juni att 60 000 libyer flytt enbart från Nafusa-regionen senaste tiden. Siffrorna är osäkra, många kommer över bergen på inofficiella vägar.

I Remada finns bara libyer. 850 personer, 140 familjer. Det är de som inte lyckats få plats hos någon familj. Eller som vill vara nära gränsen av andra orsaker.

– Min bror slåss med våra rebeller, berättar Mona Al-Azzby, 20 år, från Nalut. Åh, jag saknar honom så mycket!

Hon har bott i lägret tillsammans med sin familj – far, mor och fem systrar – i nära tre månader.

– Gaddafis styrkor var väldigt nära, de omringade vår stad, berättar hon. Våra rebeller sa till oss att fly. Jag kan inte förstå att detta händer mitt land! Det är som en mardröm.

Hon berättar, på god engelska, att hon studerar till lärare och att hon försöker hålla uppe sina kunskaper genom att undervisa barnen i lägret.

Och trots att livet i lägret många gånger är svårt försöker hon hitta ljuspunkter.

– När jag först kom hit grät jag, säger hon. Jag tänkte att här finns inget att göra, jag känner ingen, mitt liv är slut. Men nu har vi blivit som en stor familj. Man vänjer sig.

– Jag hoppas så att jag ska få komma hem till mitt land snart. Men det här är en del av mitt liv. Jag försöker bara göra det bästa jag kan av det.