– Stämmer detta så är det mycket positivt, säger biståndsminister Gunilla Carlsson (M).

– Vi vet ju att serberna anstränger sig för att komma till rätta med historien och tar det på allvar. Det banar väg för fortsatt rättvisa och lägger grund för försoning och utveckling, säger hon.

Det har också betydelse för ett eventuellt medlemskap i EU, anser Carlsson.

– Ja, absolut. Det här visar att de gör sin del av dealen, om det nu stämmer.

Utrikesminister Carl Bildt, tidigare fredsförhandlare om Bosnien samt det internationella samfundets så kallade höge representant i Bosnien, gratulerade Serbiens president Boris Tadic till gripandet.

– Det är väldigt mycket hans insatser som har lett till det här gripandet, säger Bildt till TT.

Många, inte minst på den bosniska sidan, har utgått från att den serbiska regeringen länge känt till var Mladic höll hus.

– Under några år, omedelbart efter kriget, var det utan tvekan så. Under den tidigare premiärministern Kostunica fanns det i vissa kretsar en medvetenhet om var han befann sig.

– Men när president Tadic kom till rensade han ut hela säkerhetstjänsten och man började arrestera folk som på goda grunder ansågs ha hjälpt till att skydda Mladic. Sedan dess har ju snaran långsamt men säkert dragits åt, säger Bildt.

"Skjut så mycket så de blir tokiga"

Jasenko Selimovic, statssekreterare åt integrationsminister Erik Ullenhag och känd teaterregissör, upplevde själv belägringen av Sarajevo.

– Jag var där när han beordrade granatbeskjutningen och den bosniska säkerhetstjänsten i april 1991 lyckades spela in och sända ut hans order: "Skjut så mycket så de blir tokiga".

För Selimovic personligen känns det därför fantastiskt att Mladic ska lämnas till Haag. Han betonar också att gripandet är oerhört viktigt principiellt.

– Det skickar en bra signal till det internationella samfundet att rättvisa skipas även om det tar tid ibland. Det är en väldigt väsentlig signal i dessa dagar med tanke på att det finns andra personer som vill undvika den internationella rättvisan.

Selimovic syftar inte minst på Libyens diktator Muammar Gaddafi.

För Bosnien tror han att det är viktigt för försoningsprocessen: försoning förutsätter rättvisa.

– Det här är början på slutet på hela kriget och händelserna kopplade till det.

"Han tappade distans till sig själv"

Bo Pellnäs, pensionerad överste som på 90-talet ledde en FN-styrka vid gränsen mellan Serbien och Bosnien, säger så här om gripandet:

– Man kan väl tänka sig att många av hans beskyddare inom armén är pensionerade vid det här läget. Och världen har förändrats, det har blivit politiskt möjligt att ta honom. Det var det knappast för tio år sedan.

Pellnäs är likväl inte förvånad att det dröjde så länge.

– Nej, man måste skilja på Karadzic och Mladic. Karadzic hade inget folkligt stöd, kan man väl säga, medan Mladic var en hjälte i många serbers nationalistiska ögon.

Pellnäs är sannolikt den svensk som träffat Mladic mest – ett tiotal gånger mellan 1992 och 1994.

– Det var ett helvete att förhandla med honom om det var några stycken i rummet, för då spelade han teater och var den här tuffe, hårde Ratko Mladic. Men var man på tu man hand så gick det ju lite bättre, berättar Pellnäs.

Med åren blev Mladic alltmer otrevlig, tycker Pellnäs.

– Han tappade distans till sig själv och det som skedde. Det är ju ohyggligt enfaldigt att visa upp sig på tv-bilder med flyktingar i bussar och spela Allan där och säga: Ni vet vem jag är. Och därmed fick man bildbevis på att han var på plats i Srebrenica.