"Fruktan blir en daglig följeslagare"
Hur mycket mer orkar japanerna? Nya skalv följer på det förödande. Hjälparbetet efter tsunamin har knappt påbörjats. Kärnkraftskatastrofen är inte under kontroll. Kyla och snö förvärrar läget.
Relaterat
Artikelbilder
Japanerna beundras för det lugna och värdiga sättet med vilket de hanterar sitt oblida öde. Kvinnor och män köar stoiskt för det lilla som erbjuds. De bugar i respekt för anhöriga och andra döda som inte går att finna i den ofattbara röran av bilvrak, båtar, raserade hus, lera och vatten. Hjälparbetare gräver och letar i bråten men stora områden kan inte nås.
Kärnkraftverket ligger som ett livsfarligt odjur mellan biståndet och de nödställda .Jordens tredje största ekonomi och ett av i-världens rikaste länder förmår inte hjälpa dem som fryser och hungrar. Gamla dukar under av bristen på omvårdnad och medicin.
Det talas om att Japan alltid rest sig efter krig och katastrofer, att inte ens atombomberna över Hiroshima och Nagasaki i andra världskrigets slutskede knäckte japanernas viljestyrka. När en ansvarig för kärnkraftindustrin gråter är det för att visa att verbala ursäkter inte räcker, inte för att han misstror industrins förmåga att gå vidare.
Men återuppbyggnad och möjligheten att få de ekonomiska hjulen att rulla igen är en sak. Vad katastrofen gör med den enskilda människan i det stora kollektivet en helt annan. Att inte utåt visa sin bottenlösa förtvivlan och oro för framtiden betyder inte oförmåga att känna på samma sätt som de som i andra kulturer skriker ut sin sorg.
Det är svårt att i längden ständigt leva med en akut rädsla för vad som skall hända. Skakningar i marken blir en vana, övningar för att överleva skalv blir rutin. Men när jordbävningen, tsunamin och kärnkraftverkshaveriet sker börjar fruktan bli en daglig följeslagare som går hand i hand med sorgen över de anhöriga som försvunnit och kanske aldrig kommer att återfinnas.
Misstron tilltar mot politiker och myndigheter som beslås med att inte berätta sanningen och som flyr undan ansvar. Och insikten kommer smygande hos den enskilde att den vanliga människans liv och egendom väger lätt när den stora katastrofen skall hanteras.
Döda och skadade som inte tas om hand på ett värdigt sätt. Ensamma barn och gamla som klarar sig sämst. Bostäder som ligger i spillror och kanske aldrig byggs upp igen. Odlingsmark som är förödd och som inte längre kan producera skördar. Fisket som är borta utan båtar. Affärer och småföretag som inte ger inkomst. Husdjur som tynar bort när de inte kan tas om hand.
Allt finns där. Under den lugna samlade ytan.
