Självbrännare utan annan utväg
Mohamed Bouazizi brände sig själv levande, vilket blev starten för revolutionen i Tunisien.
Det tog honom 18 dagar att dö – självbränning är oerhört plågsamt. Ändå verkar Bouazizi ha inspirerat fler.
Relaterat
Fakta
Fakta: Självbränningar
1963: Buddhistmunken Thich Quang Duc brinner orörlig till döds i en gatukorsning i Saigon.
1965: Flera antikrigsaktivister genomför självbränningar i USA.
1969: Studenten Jan Palach bränner sig till döds i protest mot sovjetisk närvaro i Tjeckoslovakien. Ett 30-tal följer hans exempel.
1991: Flera självbränningar av studenter under en protestvåg i Sydkorea.
1994: 54-åriga Homa Darabi bränner sig till döds i Teheran i protest mot hur kvinnor behandlas i Iran.
1998: En exil-tibetan i Indien som hindrats från att hungerstrejka bränner ihjäl sig.
1999: Kurdiska demonstranter utför självbränningsaktioner i Europa, bland annat i Köpenhamn.
2001: Fem personer bränner sig på Himmelska fridens torg i Peking, två dör. De utpekas som falungong-anhängare, men rörelsen bestrider uppgifterna.
2004: 37-årig man som ska avvisas från Sverige tänder eld på sig på Landvetters flygplats.
2009: En 27-årig asylsökande man tänder eld på sig i Migrationsverkets lokaler i Alvesta.
2010: Mohamed Bouazizi sätter eld på sig i Tunisien. Han dör den 4 januari 2011.
2011: Minst ett dussin människor försöker genomföra självbränningar i Algeriet, Tunisien, Egypten och Mauretanien. (TT)
En lång rad försök till självbränning har följt: minst åtta i Algeriet, fem i Egypten och ett i Mauretanien.
Bilder av självbrännare berör oss starkt. I historien dyker fenomenet upp bland buddhister i Kina på 500-talet och i nutid 1963 då munken Thich Quang Duc brände sig till döds i centrala Saigon.
Därefter har självbränningar utförts av aktivister, asylsökande och kvinnor i patriarkala samhällen, exempelvis Afghanistan.
Desperation
Gemensamt är en känsla av maktlöshet och instängdhet, säger Stellan Vinthagen, som forskar om motstånd och aktivism vid Göteborgs universitet.
– Folk använder självbränning när de inte ser andra utvägar.
Enligt Vinthagen har offentligheten betydelse.
– Om man tar livet av sig inför medier eller en folkmassa så är det ett väldigt kraftfullt budskap.
Tuppar av först
Den 26-årige Mohamed Bouazizi hade en akademisk examen men försörjde sig som frukthandlare i Sidi Bouzid. Den 17 december förra året konfiskerade polisen hans vagn – det var inte första gången, men det blev den sista. Bouazizi hällde bensin över sig och tände på framför myndighetskansliet i byn.
– Om det sker utomhus dör man i regel inte av kolmonoxidförgiftning, utan av själva brännskadan eller chockeffekten, säger Kai Knudsen, docent i intensivvård på Sahlgrenska sjukhuset.
Den kraftiga aktiveringen av stresshormoner skickar en chockvåg genom kroppen och man blir medvetslös på 10–30 sekunder, innan man så småningom dör.
Om någon lyckas släcka elden kan människor överleva mycket kraftiga brännskador, men smärtorna är svåra. Man riskerar att dö av effekterna av vävnadssönderfallet, bland annat svåra infektioner, enligt Knudsen.
Svårt att utnyttja
Bouazizi överlevde i 18 dagar och hann besökas av en jagad president Ben Ali, innan denne tvingades bort från makten.
I medierna har det spekulerats om att protesterna i Tunisien är början på nya tider för Nordafrika.
Finns risken att självbrännare utnyttjas av politiska krafter? Enligt Stellan Vinthagen är det inte troligt, eftersom ens antydan om en organisering ger en motreaktion.
– Det är just känslan av att det är en vanlig människas desperation som ger uttryck för förtrycket i Tunisien som väcker genklang över världen.
