Det finns negativa beskrivningar av världens ledare i den amerikanska diplomatposten. En del har mindre betydelse, annat är väsentligt för förståelsen av vilka personligheter som styr och i värsta fall helt har sina nationers öden i sina händer.

Historiskt kan exemplen radas upp, både på diktatorer och folkvalda, där de egna befolkningarna och omvärlden hade mått bättre av att få veta vad som dolde sig bakom de officiella fasaderna.

En av diplomaternas uppgifter är därför att försöka reda ut vad som styr ledare och vilka inslag i personligheterna som kan äventyra förhandlingar, överenskommelser och i slutändan freden.

Att en psykopat styr ett land eller att en annan ledare kraftigt medicinerar mot psykisk eller fysisk ohälsa är inte en privatsak. Inte heller att en premiärminister jagar småflickor eller att presidenten oftast är onykter trots att han har fingret på knappen till nationens kärnvapen.

Det var knappast allmänt bekant att Boris Jeltsin var en fyllerist när det ryska folket valde honom. Det var dock med den insikten som Bill Clinton förhandlade med honom efter Sovjets sammanbrott. Clinton var väl briefad av ambassaden i Moskva och kunde därför hantera Jeltsin med den försiktighet som behövdes.

Att förstå sig på motparten är bland det viktigaste som finns i diplomatin. En del politiker spelar på att skapa osäkerhet och hemlighetsmakeri kring sin person. Det kan gälla Libyens diktator Gaddafi lika väl som USA:s tidigare president Richard Nixon som en gång föreslog sina förhandlare att han skulle spela galen för att göra Sovjet- ledningen osäker om USA:s avsikter.

Det rent privata hemmalivet lämnas ofta i fred såvida det inte spiller över på ämbetsutövningen som i fallet med Israels premiärminister Benjamin Netanyahu som låter sin svartsjuka hustru styra i premiärministerkansliet. Att veta att frun bestämmer är inte oviktigt.

Att den omfattande diplomatposten kunde kapas av en amerikansk soldat som lämnade över materialet till Wikileaks är pinsamt för USA. Det troliga är nu att den nya tekniken undviks och att den gamla återuppstår.

Förr var det emissarier som personligen förde med sig budskapen. Kurirposten som krypterats och lagts i sigillförsedda säckar fraktades av ambassadpersonal på flyg till hemlandets utrikesdepartement. Den nya tekniken har visat sig vara snabb men farlig. Den gamla var långsammare men betydligt säkrare.