– Universitetens avgifter har höjts så mycket att alla tänker flytta utomlands. Det är billigare att studera i England, säger Zoe Sheeny, 18 år.

Men hennes kompis Shaunna McGovern, 19, är skeptisk till grannlandet.

– London känner av nedgången nu. Det blir värre där, säger Shaunna som siktar på det hetare Australien, dit hennes syster och två morbröder redan flyttat.

De går på Liberties College och har samlats på rasten utanför en kaffebar. Tjejerna har skickat ut runt 80 ansökningar var om extrajobb. Zoe ensam fick napp, Shaunna och Steph inte ens ett svar.

– Det var lättare för några år sen. Vi har vänner som då hade två jobb bredvid skolan.

Det är svårt för unga att flytta hemifrån. De berättar att det billigaste som går att hitta är en studio, ett litet rum med pentry, för 350 euro (3 300 kronor). I området runt skolan kostar en etta 900–1 000 euro i månaden.

LEV FATTIG, DÖ RIK. Så är det för väninnorna Patricia, 77, och Caroline, 78, två änkor som bott hela livet i folkliga stadsdelen Liberty. De klagar inte, de har varit med om värre nedgångar.

– En gång hade jag inte ens skor, säger Patricia.

Nu reder de sig. De har likadan pension, 220 euro i veckan. Som många andra äldre kvinnor drar Patricia omkring på en fiffig vagn, ser ut som en rullator med en stor fyrkantig ”dramaten”. Ur den letar hon fram ett paket skinkstek och viker upp papperet så vi får se de fina skivorna.

– Det ska jag ha på söndag med potatis och kål.

Jo, på ett sätt känner de av krisen. De brukar få en extra veckopension i julbonus, men den har regeringen dragit in.

– Så i år har jag inte råd med någon kalkon, säger Patricia.

Fast egentligen har hon nog det. Bägge tanterna sitter på en förmögenhet i tegelsten. Husen de bor i är betalda för länge sen.

– Jag har tre sovrum, ett vardagsrum, ett förrum, ett litet kök, trädgård både framför och bakom huset, räknar Patricia upp.

Det kostade henne motsvarande 6 500 euro för 40 år sen. Caroline är värre ändå, hon gav bara 1 000 euro tio år tidigare.

Om de sålt på toppen för två år sedan hade de fått 400 000 euro. Sen dess har priserna halverats. Yngre som flyttat in i området ligger nu på minus.

– Det var de som köpte dyrt. Min son gav 300 000 euro, säger Patricia.

MAT FINNS I ALLA FALL på Irland. Liberty Market har flera charkuterier och fönstren dignar av korv, kotletter och granna kycklingar.

I de många spelhallarna sitter män och följer tv-skärmar med galopp och hundkapplöpning. Bongar knycklas ihop – ibland kan en lycklig lösa in en vinst i luckan.

I en nisch vid trottoaren säljer en äldre kvinna kläder, svårt att säga när de var moderna. De senaste åren har affärerna varit ”katastrofala”.

– Det är regeringens fel. Och bankfolkets. Alla borde åtalas, fräser hon.

HOS FRUKTHANDLAREN JACK R oche har ryktet föregått oss. Här träffar vi åter Patricia och Caroline, nu har de handlat sin kål. Och alla i affären har fått veta att de intervjuats av svenska journalister.

– Sinnessjukt, sinnessjukt, säger Jack om det som hänt Irland och knackar fingrarna mot huvudet.

Han sålde mer för några år sen.

– Men då var Irland vansinnigt. Det var inte bättre då, det bara verkade bättre. Folk investerade i lägenheter och hus bara för att tjäna pengar. Jag känner en taxichaufför som lånade till tre lägenheter. Det är ju sjukt. Och jag vet en man som köpte för 175 000. Hans pappa sa att han nu försöker sälja för 50 000.

Jack Roche pratar och skämtar lika snabbt som han väger och tar betalt. Alla kunder får ett ord på vägen. Och han har kommit fram till att krisen är girighetens fel.

– Jag ska ge er två definitioner av girighet. John D Rockefeller, som var USA:s rikaste man, fick frågan om vad girighet är. När man tänker just one more, bara en till, svarade han. Det säger allt. Och Mahatma Gandhi sa så här: ”Det finns så det räcker i världen för alla, utom för de giriga.”

Men Jack Roche är inte orolig. Han känner irländarnas överlevnadsförmåga.

– Irland har varit med om det här förut. Vi var aldrig något förmöget land. Nu är vi tillbaka där vi var. Och vi kommer att klara det.

ALLA HAR INTE samma tillförsikt. Något kvarter bort möter vi 28-åriga Elaine Keogh och hennes Sophie, ett och ett halvt år.

– Vi har inte råd med nåt. Sophie är sjuk, väldigt förkyld. Men det kostar 50 euro att gå till doktorn.

Hennes man är kock och blev av med jobbet i mars. Hon räknar på fingrarna.

– Det är åtta månader nu.

Själv jobbar hon deltid som städerska på sjukhus och ligger på landets minimilön, 8,65 euro i timmen. Att den lönen sänks väntas bli ett av kraven för att Internationella valutafonden IMF ska ge Irland stödlån.

Familjen ligger efter med elräkningen och har fått brev med hot om att strömmen stängs av.

– Många som köpt hus klarar inte lånen. Särskilt barnfamiljer har det svårt. Förra veckan kastade sig flera unga människor i Liffey.

LIFFEY ÄR VÄRLDENS mest berömda lilla flod tack vare James Joyces böcker, påstår den inspelade guiden när vi tar en tur i ett pariserhjul av samma modell som Go:teborgs. Det står vid flodens mynning, där Dublins hamn numera ligger.

De gamla hamn- och varvskvarteren längre uppströms har förvandlats till ett Docklands med spektakulär arkitektur – och stoppade byggprojekt. Norrut finns kvarter dit vi varnats för att gå, söderut bor de välbärgade som Ryanairs vd Michael O’Leary.

Längst i söder skymtar stadsdelar som Sandyford, där många fönster gapar tomma i nybyggda kvarter. Där finns också höga betongskelett där allt arbete avstannat.

I SANDYFORD BODDE hemlöse tiggaren Ben McGuinn, 29 år, tills han för ett år sedan miste jobbet. Nu sitter han med en sladdrig sovsäck om benen på sin vanliga plats vid en bankomat nära parken Stephen’s Green i centrum.

Livet började bra. Han gick i lära som stuckatör efter grundskolan, hade massor med jobb under byggboomen. Träffade en flicka från England, de fick två barn, hyrde en fyrarummare.

Men allt har gått åt skogen. Flickvännen flyttade hem till England för att få jobb. Han har inte sett barnen sen dess. Nu sover han i ett garage som tillhör en mataffär. Får inget socialbidrag eftersom han inte har någon adress. För det krävs att han registreras på ett härbärge för hemlösa.

– Men det finns inga platser.

Vad har du för planer?

– Jag kan inte påstå att jag har några. Jag måste in på ett härbärge, så jag får bidrag. Sen kanske jag kan få hjälp med bostad. Jag letar jobb men kan inte få nåt utan en adress.

EN FLY FÖRBANNAD kvinna avbryter plötsligt vårt samtal.

– Varför pratar ni utländska journalister med tiggare? De fanns här även under boomen. Det är inte rätt att fokusera på dem. Ni borde åka till Tyskland i stället och fråga deras banker vilket ansvar de tar för att de lånade ut så mycket till våra banker under de goda åren. Tyska, franska och brittiska banker borde tvingas skriva ned sina fordringar.

Alice Charles i sin propra rock lugnar ner sig efter ett tag.

– Förlåt! Förlåt att jag avbröt! Men mitt blod kokar. Det här folket kämpade och dog för sin självständighet, och nu kommer IMF hit och ska styra.

Hon är 31, arkitekt sedan nio år, känner av nedgången in på skinnet.

– Företaget jag jobbar på har problem, vi är ju i byggbranschen. Vi kämpar hårt, det kräver massor med övertid.

Hon är orolig inte bara för Irland.

– Jag har varit för euron, tills nu. Det som hänt Grekland och Irland, det kommer senare i Portugal, Spanien, Italien. Det blir en dominoeffekt.

Hon rusar vidare. Ben kurar ihop under sovsäcken, sträcker fram pappmuggen, ögonlocken faller ned. *

Lars-Gunnar Wolmesjö
IRLAND