I det osmanska riket tvingades sultanen 1908, efter växande interna problem i hans krympande rike, överlämna sin makt till ett parlament, där ”ungturkarna” – en nationalistisk reformrörelse – blev de dominerande. Problemen fortsatte dock med ytterligare landavträdelser i samband med Balkankrigen i början av 1910-talet, vilket bidrog till att en mer hårdför falang tog makten 1913.

Ökande nationalism gjorde det svårt för väldets många minoriteter, inte minst armenierna som dessutom anklagades för samarbete med fienden. Osmanska riket deltog i första världskriget på tysk sida, samtidigt som många armenier tog till vapen för att med rysk hjälp slåss för ett eget land.

Våren 1915 greps, förflyttades och dödades mängder av armenier. Merparten av världens forskare klassar händelserna som ett folkmord, där de osmanska ledarna bestämt sig för att utrota armenierna. Totalt beräknas mellan 800 000 och 1,5 miljoner människor ha dödats.

Turkiet – som skapades 1923 i ruinerna av det sönderfallna osmanska väldet – hävdar å sin sida att det aldrig rörde sig om något uttänkt folkmord, och betonar att även många turkar och andra folk dödades under orosåren.