Armenien 1915: Förintelsens förspel
De lärde må tvista om huruvida det är bra eller dåligt att i dag politiskt fördöma första världskrigets mord på armenier i det osmanska väldet. I själva sakfrågan är ändå de flesta överens:
– Visst var det ett folkmord, säger en klar majoritet av forskarvärlden.
Relaterat
Fakta
Fakta: Folkmord
Folkmord innebär agerande i avsikt att ”förgöra helt eller delvis en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös folkgrupp” heter det i FN:s folkmordskonvention från 1948, där det brottsliga listas i fem punkter: att döda, att åsamka allvarlig fysisk eller psykisk skada, att avsiktligt skapa förgörande levnadsomständigheter, att förhindra barnafödande och att med tvång bortföra barn.
Raphael Lemkin – den polsk-amerikanske advokat som under andra världskriget för första gången formulerade begreppet folkmord – talade för sin del om ”en koordinerad plan av olika handlingar i syfte att förstöra livsnödvändiga grunder för nationella grupper, med målet att förinta grupperna i sig”. (TT)
Artikelserie
- Relationen till Turkiet
- Turkiet vill försonas med Sverige 2010-03-31
- Erdogan hotar deportera armenier 2010-03-17
- UD: Inga förändrade reserekommendationer 2010-03-16
- Demonstranter utanför Sveriges konsulat 2010-03-12
- "Turkiet vill bevara sin självbild" 2010-03-12
- Ahlin på S-kongress: Fel att i efterhand kritisera 2010-03-12
- Oklara relationer med Turkiet 2010-03-12
- Turkiets ambassadör hemkallad 2010-03-11
– I det här fallet så är handlingarna i sig så omfattande och symptomatiska. Folk utrotades på gatorna. Männen togs ut på ängarna och arkebuserades. Övriga fördes i kolonner mot öknen och blev lovligt byte för rövare och banditer, säger folkrättsprofessorn Ove Bring.
Han får medhåll av Klas-Göran Karlsson, historieprofessor i Lund och författare till ett flertal böcker om folkmord.
– I allt väsentligt är det ett kategorimord – de mördas inte för vad de har gjort, utan för vad de är. Det var ett extremt nationalistiskt projekt som gick överstyr.
”Hårresande”
Det var i april 1915 som det dåvarande Osmanska riket slog till, officiellt för att bekämpa de armeniska revolutionära grupper som enligt inrikesministern hotade ”välfärden och landets framtid”.
”Förföljelserna mot armenierna hafva antagit hårresande proportioner och allt tyder på att ungturkarne vilja begagna tillfället. . . att en gång för alla göra slut på den armeniska frågan”, rapporterade Sveriges dåvarande ambassadör Per Gustaf August Cosswa-Anckarsvärd i början av juli.
”Vägarna och Eufrat är fyllda med kroppar och de som överlevt är dömda till en säker död, eftersom de kommer att finna varken husrum eller mat i öknen. Det är en plan för att utrota hela det armeniska folket”, skrev The New York Times i augusti.
Tysk inblandning?
Under förföljelsen beräknas någonstans mellan 800 000 och 1,5 miljoner armenier ha dött. Därtill dödades upp till 250 000 assyrier/kaldéer/syrianer och lika många greker.
Om dödssiffran är dock forskarna inte överens – och inte heller om vilken roll Tyskland, det Osmanska rikets allierade under det då pågående första världskriget, egentligen spelade.
– Det finns de som säger att här genrepade vissa människor inför vad som komma skulle under Förintelsen; att det här var steg två efter det tyska folkmordet på Herero-folket i Namibia i början av seklet, säger Klas-Göran Karlsson.
Skriftliga bevis
De få forskare utanför Turkiet som inte vill tala om ett folkmord skjuter främst in sig på uppsåtsfrågan.
”En dåligt skött krigstida säkerhetsåtgärd, snarare än ett förutbestämt program för att utrota och därmed folkmörda”, menar exempelvis Guenter Lewy på University of Massachusetts, tillfrågad av brittiska BBC.
Motståndarna stöder sig även på att några otvetydiga skriftliga bevis inte finns om huruvida ”de tre paschorna” – den ungturkiska junta som ledde riket – verkligen hade bestämt sig för att utrota armenierna och de andra folken.
– Men det finns en dokumenterad telegramväxling om att åtminstone gå hårdare fram mot armenierna. Det är klart att det var ett folkmord mot dem. Det är svårare att säga om det var det även mot de andra grupperna, men att det är ett brott mot mänskligheten är i alla fall klart, säger Ove Bring.
