Däremot går det bra att få kontakt med släkt utanför den skakade ön i Västindien. Bröder och kusiner i USA kan hon både ringa och mejla. Men de har inte heller några nyheter att berätta om de centrala kvarter i huvudstaden där hon själv levde till hon var 19 eller medelklassområdet Petionville i utkanten där flera släktingar bor.

- Det är mostrar, kusiner – många kusiner – och deras barn, folk som står mig nära. Det är hemskt att höra att många skolor rasat, att många barn dött men inte få veta vad som hänt kusinernas barn.

- Jag försöker och försöker och hoppas att få kontakt. Det är upp och ner hela tiden. Man hoppas att det gått bra, intalar sig det för att stunden efteråt bli förtvivlad. Då är det tårarna bara, ett tumult som inte går att förklara, inte att beskriva. Det är fruktansvärt.

- Jag ringer och ringer. Ibland går signalerna fram, ibland lyfter någon luren men det kommer inget ljud, ibland blir det hänvisningssignal.

Hennes kusin i Florida hade fått ett samtal från hemlandet, hörde ljud i luren men ingen röst.

Den enda hon själv nått var en barndomsvän som mådde bra men inte kunde säga något om hennes släkt.

Nyheten om att efterskalv på förmiddagen fått skadade hus att falla samman har inte gjort ovissheten lättare att bära.

Patricia Mellin ser det raserade presidentpalatset som en symbol för tillståndet i hennes forna hemland.

- Att inte ens det är byggt så att det höll. Då är det inte mycket som är genomtänkt. Och att inte heller katedralen och sjukhus håller byggnormer är katastrofalt i ett land som länge varit i en svår situation, utan styrning. Jordbävningen, sjukdomarna den för med sig, matbristen, alla döda på gatorna, de många kriminella, fångarna som nu rymt.

- Det vi fruktar nu är att det ska börja regna, säger Patricia Mellin. Regn innebär erosion, jorden spolas bort och rinner i floder längs gatorna. Allt löst flyter med.