Europa är upptaget av att analysera – och oftast försvara – den amerikanska utrikespolitiken. Skillnaden mellan Bush och Obama märks framförallt i ton och stil och i synen på diplomatin som utrikespolitiskt verktyg.

Det gör att toleransen är hög också när Obama beslutar om att eskalera kriget i Afghanistan med 30 000 man och överväger nya militära insatser i Jemen. En rad EU - länder finns också vid USA:s sida med trupp i Afghanistan.

Det finns även en fascination kring Barack Obama som person vilket gör att EU:s ledare kämpar för att komma så nära som möjligt, att få möjlighet att utväxla "enradare" med presidenten och att hamna på talefot med honom på förnamnsbasis. Därför diskuteras nu om det blir Van Rompuy som skall fånga Obamas intresse först eller om Zapatero blir den lycklige.

Amerikansk utrikespolitik är inte enkel att genomlysa men betydligt öppnare än den ryska. I USA först en livlig debatt och republikanerna står i dag på rad för att kritisera det mesta som den demokratiske presidenten företar sig. När republikanen Bush var president var demokraterna hans ivrigaste kritiker. Kritiken har det goda med sig att en del av det som sker i det fördolda åtminstone ventileras, som nu att det finns en hemlig agenda för Jemen. Det betyder inte att mycket i sak läcker ut – både demokrater och republikaner enas enkelt om att USA:s intressen måste stå främst – men det finns ändå en insyn om än begränsad i det amerikanska tänkandet.

Rysslands ambitioner är betydligt svårare att läsa av, men EU tycks ändå inte orka med att intressera sig för president Dmitrij Medvedev och premiärminister Vladimir Putin med den intensitet som ägnas Barack Obama.

Putin har i praktiken styrt Ryssland sedan 1999. Först som Boris Jeltsins premiärminister innan den sjuklige Jeltsin avgick, sedan som president i två perioder 2000 - 2008 och därefter som premiärminister sedan 2008 då Putins handplockade man Dmitrij Medvedev valdes till president.

Putin talade för några år sedan om Sovjetunionens upplösning som "en nationell tragedi av enorma proportioner", och det är tydligt att EU:s syn på unionen som en med USA framtida jämbördig maktspelare inte delas av den ryska ledningen.

Och medan flertalet EU -ledare arbetar för att komma så nära Obama som möjligt är frågan vilka som försöker utröna hur Putin och Medvedev ritar den ryska världskartan. Ingenting tyder på att vare sig Medvedev eller Putin tänker släppa fram andra i ledningen för Ryssland. Medvedev kan ställa upp till omval och Putin utesluter antagligen inte en tredje presidentperiod, då kanske med Medvedev som premiärminister.

Medan EU -intresset fortfarande koncentreras till vilka som kan klämma sig närmast Obama har Putin och Medvedev tid att befästa den makt som de inte avser att lämna.