Ett dygn senare än planerat slutade mötet i går eftermiddag med dödströtta förhandlare som inte sovit en blund på flera dygn. Mot slutet bad ordföranden länderna att försöka begränsa sina inlägg – med hänsyn till deltagarnas hälsa.

I centrum för debatten stod den så kallade Köpenhamnsöverenskommelsen – The Copenhagen Accord.

Uppgörelsen mellan president Barack Obama och premiärminister Wen Jiabao på fredagskvällen – som i första hand fick stöd av länder som Indien, Brasilien och Sydafrika – är unik på flera sätt.

De stora u-länderna går med på att vidta åtgärder för att begränsa sina utsläpp. De accepterar transparanta system för att mäta och redovisa åtgärder som vidtas mot klimatutsläppen, något som Kina tidigare varit hård motståndare till. USA å sin sida bidrar med pengar till klimatarbetet i u-länderna, främst till de allra fattigaste.

Överenskommelsen fick motvilligt stöd av EU, så småningom även av de flesta andra länderna på mötet.

Det var förvisso inte det kraftfula och legalt bindande klimatavtal som EU med Sverige i spetsen hade hoppats på. Här finns inga bindande åtaganden för de rika ländernas utsläppsminskningar, inte heller konkreta siffror för när kurvan över världens samlade utsläpp ska brytas. Besvikelsen var därför stor.

Även Barack Obama medgav att överenskommelse inte var perfekt, men det var så långt det gick att komma.

Utan denna uppgörelse hade mötet i Köpenhamn förmodligen slutat i ett ogenomträngligt töcken. Det fanns helt enkelt inga förutsättningar att lyckas sy ihop något avtal där förhandlingarna löpt i två helt separata spår under flera år.

Det fullkomligt absurda läget – att vissa frågor endast diskuterades i det ena rummet (där USA inte deltog) men inte i det andra (där USA satt med) – var dömt att misslyckas.

Nu återstår frågan att reda ut vad överenskommelsen kan leda till. Det kommer att ta tid. Och många lär ha synpunkter.

I bästa fall blir den en grund för ett mer långtgående och förtroendefullt klimatsamarbete mellan USA och Kina.

De två länderna står för hälften av världens samlade utsläpp. Vad dessa två länder gör – och inte gör – är därför avgörande för framtiden.

Ett första test kommer när den amerikanska senaten ska behandla det stora energi- och klimatpaket som Obama så hett vill få acceptans för. Här kan överrenskommelsen spela en viktig roll för att övertyga trilskande senatorer om att Kina är villigt att samarbeta.

Om paketet antas kommer USA att minska sina utsläpp med 3 procent till 2020 från 1990 – vilket kan jämföras med EU:s löfte om 20 procent. Men paketet innehåller dessutom en bestämd utsläppsbana fram till 2050 då de amerikanska utsläppen ska ha minskat med hela 80 procent.

Återstår att se om det lyckas.

Klimatmötet i Köpenhamn innehöll många absurda inslag, som visar på FN-systemets mindre sympatiska sidor. Lågvattenmärket passerades då u-landsgruppens företrädare, sudanesen Lumumba Di-Aping, tidigt i går morse hävdade att överenskommelsen bygger på samma värderingar som en gång tvingade sex miljoner människor i Europa till gaskamrarna.

Det inlägget fick många att reagera. Sveriges chefsförhandlare tog till orda och kallade uttalandet avskyvärt.

Ett mer sympatiskt inlägg kom under mötets sista skälvande minut.

Det var Sydafrikas representant som ödmjukt bad att klimatförhandlarnas nästa sammanträde inte förläggs så att det krockar med fotbolls-VM.

Begäran bifölls.