Emelie Ohlsson var 17 år och mellansystern Paulina 9. När familjen kom hem till Båstad från Khao Lak var Paulina inte med. Hon försvann i vågorna. Först på våren 2005 fördes kroppen hem med flyg till Ärna utanför Uppsala.

Emelie bloggade för att hjälpa andra och för att bearbeta sin egen sorg. Hon väckte intresse och hade många läsare. Men hon har slutat med det.

- I slutet av 2006 beslutade jag mig för att inte skriva om det längre. När jag började jobba med fotografering kändes det naturligt att släppa bloggen. Jag tycker inte det finns några fördelar med att blotta sig så mycket.

Emelie har flyttat till Sundsvall, ett nästa steg i hennes liv och utveckling. Hon bor ihop med sin pojkvän Pierre i en trea på 90 kvadratmeter. Han pluggar journalistik och hon arbetar som fotograf.

Tankarna finns alltid där

- Jag försöker skilja på mitt privatliv och jobb och vill inte bara förknippas med tsunamin, säger Emelie.

Men hon tycker trots allt att det är lättare att prata om annandag jul 2004 - och hennes tankar finns alltid där.

- Jag tänker på det varje dag, men det ligger inte framför mig utan bakom. Det påminner mig inte så påtagligt som tidigare. Det är lättare att ha med det i bagaget än tidigare.

- Jag tänker på vad vi var med om och hur upplevelsen och rädslan påverkade mig att bli den jag är idag. Jag tänker självklart på Paulina. Jag har en tjej som hjälper mig vid fotograferingarna, och hon är lika gammal som Paulina skulle ha varit.Det känns konstigt.

Emelie går och simmar några gånger i veckan och tycker det är väldigt obehagligt att doppa huvudet.

- Jag undviker det, jag tycker inte om att få vatten i öronen för det låter likadant som i vågen. Så kände jag absolut inte tidigare. Sedan har jag blivit flygrädd, det var jag inte heller. Jag tror att man blir medveten om faror som man inte har tänkt på, det är lite dödsrädsla. Den blir mer påtaglig.

Att komma ihåg katastrofen på årsdagen är viktigt, tycker Emelie.

- Det vore jobbigt om det skulle försvinna. Det är en så jättestor del av mig, jag kommer alltid att vara påverkad av det. Å andra sidan kan jag känna att det är jobbigt att läsa om och se saknade barn. Det skär i mig.

Nu vill hon tillbaka

Hon mår ganska bra av flytten till en ny stad, men känslorna är lite kluvna.

- Det är inte så mycket som påminner om tsunamin, det är nya människor och man gör nya saker. Samtidigt är det jobbigt att ingen vet någonting. Det är både positivt och negativt att ha en rädsla för att bli avslöjad och en rädsla för att ingen får veta.

Hon känner ingen i sin egen ålder som var med i flodvågen.

- Det hade varit skönt. Sorgen kan jag dela med andra, men upplevelsen bara med de som varit med.

Emelie var tillbaka i Khao Lak i april 2007:

- Det var det dummaste jag gjort i hela mitt liv. Jag var ensam, hade ingen att bo med och mådde jättedåligt. Det var extremt påfrestande. Jag flydde därifrån och bokade om min biljett en vecka tidigare. Det var känslomässigt. Jag hade jättemycket ångest och kände inget positivt över huvud taget.

Men nu är hon beredd att göra ett nytt försök - och hon vill tillbaka.

- Ja, kanske nästa jul. Jag får bara övervinna flygrädslan först, säger hon självironiskt och leende.