Två parter utmärker sig särskilt tydligt i Köpenhamn: EU och USA.

Båda har satt upp stora paviljonger inne i konferensanläggningen där olika sidoevenemang äger rum, där delegater, observatörer, och journalister kan lyssna på mängder av föredrag, samt mingla runt och skvallra.

Den amerikanska paviljongen är mörkt sober. Några meter därifrån ligger EU:s paviljong, som går i ljusare färger. Här finns också ett stort café där det serveras öl, vin och lättare mat. Den detaljen drar naturligtvis folk.

I år har även Kina satt upp en särskild paviljong. Den är inte lika sober som den amerikanska, inte lika inbjudande som EU:s, men ändå en paviljong som riktar sig till utomstående.

Enligt Jiutian Zhang, medlem i den stora kinesiska delegationen, är det första gången som Kina tar det här greppet. Och han är stolt över initiativet.

– Very good! Jättebra, säger han.

Ändrad attityd

I Kinas paviljong hölls i går ett seminarium om hur man kan utnyttja vetenskap och teknik för att tackla klimatförändringarna. Senare skulle den kinesiske klimatambassadören Yu Quingtai framträda.

Utanför föreläsningssalen stod bord med plockmat, vatten, öl och vin.

Den kinesiska paviljongen är ett tecken på hur Kinas attityd mot omvärlden har förändrats. Vid tidigare klimatmöten i FN:s regi har landet varit nästan osynligt utanför själva förhandlingsrummen. Numera håller kineserna även presskonferenser, där de riktar sitt budskap till hela världen.

Presskonferenserna är ett kapitel för sig. Som regel brukar USA vinna detta spel. Inte nödvändigtvis för det som sägs i sak, utan för hur budskapet presenteras. Allt som sagts på dessa presskonferenser, inklusive frågor och svar, skrivs ut och publiceras några timmar senare på en särskild hemsida som sköts av det amerikanska utrikesdepartementet.

Röriga tillställningar

EU:s presskonferenser är ofta röriga tillställningar. Journalister från andra delar av världen har svårt att skilja på EU:s ordförandeland, EU-kommissionen, EU:s inkommande ordförandeland, samt EU-parlamentet. Ibland är alla dessa institutioner representerade samtidigt på podiet.

Häromdagen sprang den svenske miljöministern Andreas Carlgren, som är ordförande för EU-länderna, plötsligt iväg från konferensen utan att besvara några frågor. I går pratade han och EU-kommissionären Stavros Dimas så länge att endast en enda fråga fick ställas innan mötet avslutades.

EU upprepar ständigt på sina presskonferenser hur bra man är på klimatarbete. Det handlar främst om åtagandet att minska unionens utsläpp med 20 procent till 2020, räknat från 1990 års nivå, och hur man försvarat och efterlevt Kyotoprotokollet.

Och så kräver man att USA (och Kina) ska åta sig större utsläppsminskningar.

USA kan inte skryta med Kyotoprotokollet. Men man upprepar sitt eget mål om att minska utsläppen med 17 procent till 2020, räknat från 2005 års nivå. Det är klar förbättring mot hur det har varit tidigare då USA inte ville minska alls.

Sifferattack

När USA:s chefsförhandlare Todd Stern i går framträdde kom den verkliga sifferattacken mot EU.

I det energi- och klimatpaket som just nu behandlas i kongressen finns angivna utsläppsreduktioner ända fram till 2050. År 2025 ska de amerikanska utsläppen minska med 30 procent och år 2030 med 42 procent under 2005 års nivå. Räknar man om detta till basåret 1990 så landar man på minus 18 procent år 2025 och på minus 33 procent år 2030.

EU har inte fattat några beslut om hur utsläppsbanan ska se ut efter 2020.

Todd Stern visade på även andra sätt att beräkna EU:s och USA:s klimatåtaganden. Fem av sex av dessa beräkningar visade enligt Todd att USA:s åtagande är i nivå med, eller bättre än EU:s.

Han avslutade sin något behärskade framställning med orden:

– Nå, hur som helst, tänkte bara att jag skulle muntra upp er dag med lite statistik. Och nu tar jag tacksamt emot era frågor...