Klimatmötet i Köpenhamn går in på sin andra vecka. Får mötets ordförande, Danmarks miljöminister Connie Hedegaard, som hon vill ska förhandlingarna om ett nytt klimatavtal i stort sett vara avklarade till onsdag kväll. Dagen därpå är det dags för omkring 120 stats- och regeringschefer att framträda.

Till dess kommer förhandlingar att pågå i stort sett dygnet runt. Nu är också miljöministrarna här och deltar.

Klyftan mellan länderna är fortfarande avgrundsdjup, även om det finns områden där man tycks stå varandra relativt nära. En sådan fråga är på vilket sätt u-länderna i framtiden ska kunna få hjälp med ny energiteknik, uppger svenska förhandlare.

Men när det gäller att komma överens om det allra viktigaste – utsläppsreduktioner och ekonomisk hjälp till u-ländernas klimatarbete – är läget betydligt mycket svårare.

En riktig rysare handlar om och hur man kan smälta samman det nuvarande Kyotoprotokollet (som USA står utanför), med det förhandlingsarbete som rör ett avtal för såväl i-länder som u-länder. U-länderna biter sig fast vid Kyotoprotokollet, medan bland annat EU vill se ett enda avtal i framtiden.

– Vi kommer inte att ge upp att det blir en gemensam lösning, förklarade Sveriges miljöminister Andreas Carlgren i går kväll på en pressträff.

På onsdag skruvas hela klimatmötet upp ytterligare. De anländande stats- och regeringscheferna ska hålla tal i plenisalen. Det sker i den ordning som det diplomatiska protokollet kräver, det vill säga vilken rang personen i fråga har och hur länge man innehaft sin post.

Många väntar på USA:s president Barack Obama och att USA på ett eller annat sätt erbjuder sig att minska sina utsläpp med mer än de omkring tre procent till 2020 som man tidigare har lovat.

Hit kommer även Venezuelas president Chávez, Irans president Ahmadijenad och Zimbabwes president Mugabe att framträda. De är alla kända för att skapa rubriker vid sådana här tillfällen.

Mugabe har tidigare dykt upp på stora FN-möten där miljön stått i centrum, exempelvis i Johannesburg år 2002. Han ägnade sig då nästan helt åt att skälla Storbritannien för dess politik, samtidigt som han påminde alla om vad kolonialismen ställt till med i Afrika.

Stats- och regeringscheferna har tilldelats tre minuter var i talarstolen. Det brukar man sällan respektera, och få vågar avbryta en mångordig president.

Ett välkänt undantag i dessa sammanhang var i Rio 1992, där FN:s klimatkonvention såg dagens ljus. Då framträdde bland annat Kubas president Fidel Castro.

Efter talet fick Castro mycket kraftiga applåder.

Inte så mycket för vad han faktiskt sa, utan för att talet var så exemplariskt kort – endast fyra minuter.