I mer än åtta år har den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak suttit fängslad i Eritrea, utan rannsakning eller dom.

För exakt fyra år sedan, den 19 november 2005, väcktes hoppet om att den långvariga kampen för att få honom frigiven nått slutgiltig framgång. Dawit Isaak hade släppts fri, men efter bara två dagar greps han igen. Därefter har han åter hållits inspärrad, under svåra förhållanden och utan närmare kontakter med omvärlden.

På denna årsdag publicerar GP och ett 80-tal andra dagstidningar som en gemensam manifestation för Dawit Isaak en artikel av Peter Englund, historiker, författare och Svenska Akademiens ständiga sekreterare. Arbetet för att få Dawit Isaak fri handlar inte bara om stora och övergripande värden som respekten för yttrandefrihet och mänskliga rättigheter, utan i grunden också om en humanitär insats för en enskild göteborgare och hans familj.

Jonathan Falck Peter Hjörne Fredrik Tenfält

Chefredaktör och ansvarig utgivare Politisk chefredaktör Politisk redaktör

September 2001. Vad gjorde du? Vad gjorde vi? Vad du gjorde vet jag givetvis inte, men själv hade jag just börjat på ett nytt arbete i Stockholm, samtidigt som jag slet med att få mitt och barnens liv i ordning efter en skilsmässa. Och vi var nog alla mer eller mindre upptagna med det som hände den där tisdagen i New York, då tornen föll.

Det inte bara känns som länge sedan. Det är länge sedan. Det där arbetet har jag lämnat bakom mig, jag är numera omgift och mina pojkar har vuxit upp och blivit män. Åtta år är en lång tid.

I september 2001 fängslades den svenske medborgaren Dawit Isaak i Eritrea. Under hela denna tid har han förblivit inspärrad i olika helveteshålor –det lär finnas över 300 av dem i landet. Tortyr är inget ovanligt; Dawit Isaak är en av dem som drabbats. Samtidigt är fängelsesystemet som sådant brutalt, och hänsynslöst. Somliga fångar sitter inburade i underjordiska hålor, andra i oventilerade fraktcontainrar. Och somliga fängelser är föga mer än dödsläger, dit fångar släpas för att aldrig mer återvända. För att dö, grävas ned, glömmas bort.

Vad hade då Dawit Isaak gjort i september 2001? Jo, han var journalist på landets största tidning, och där rapporterade man om en grupp styrande som krävt vissa demokratiska reformer. Det räckte. Någon rättegång har aldrig hållits.

Hans brott var yttrandefrihet.

Yttrandefrihetens flerhundraåriga princip bygger dels på tanken att var mänska, på grund av det förnuft hon är född med, har rätt att bestämma inte bara över sig själv, utan även över styrseln i det land hon lever i. Dels faller den tillbaka på en enkel men bara långsamt uppdagad insikt: att det inte är tvivel, ifrågasättanden och avvikande åsikter som gör ett samhälle svagt, utan i stället frånvaron av detsamma. Det påminns vi om inte minst i höst, 20 år efter murens fall. Censur utsöndrar en syra som upplöser just det system det är tänkt att skydda. Och förr eller senare faller alla diktaturer. Alla.

Liksom att luften inte är något vi tänker på, så länge som den finns där, är det lätt att bara ta yttrandefriheten för given, om man aldrig behövt pröva på dess motsats. Eller, som Dawit Isaak, behövt betala dess pris. Samtidigt är yttrandefrihet något odelbart, även i så måtto att man som enskild aldrig kan förvänta sig något man samtidigt är beredd att låta någon annan stå utan. Friheten att yttra sig. Eller, i förlängningen, friheten själv. Principen prövas alltid i det enskilda fallet.

November 2009. Dawit Isaak sitter fortfarande fängslad. Vad gör vi? Vad gör du? Åtta år är en lång tid.