Paulina, 9 år, saknas fortfarande. För Michael Sandén, Marie Ernsth-Ohlsson och barnen Emelie, 17, och Micaela, 5, har det varit hundra dagar av hopp och förtvivlan. Familjen i Båstad har gjort vad den kunnat för att få veta vad som hänt. De har annonserat i en thailändsk tidning och erbjudit en belöning för tips. Men det har inte kommit något.
Polisen har DNA-prov och tandkort och var nyligen hemma i Paulinas rum och letade efter fingeravtryck. De hittade inga, men tog med några av hennes saker, ett kassaskrin och en teckningsbok, för närmare teknisk undersökning. De har också visat en bild, men det var på en tysk flicka.
Maries sista minnesbild av Paulina är att hon såg henne i ögonvrån några meter snett bakom sig när de flydde för vågen på annandagen. Hon hann inte sträcka ut handen eller ropa när flickan närmade sig trappstegen i trä upp till det öppna restaurangdäcket, som låg en meter ovanför marken och tjugofem meter från Nang Thong-stranden.
- Eftersom hon inte kom ikapp mig kan hon ha fallit eller kanske försökt gömma sig. Jag har tänkt på det mycket, det maler i mitt huvud. Hon måste ha träffats före mig.

Billigt och fräscht hotell
De fem var på sin första semester över jul och nyår när det hände. De hade kommit den 14 december och skulle stanna i 21 dagar. De valde Thailand för att "människorna är trevliga och hjälpsamma och så himla go'a mot barnen", säger Michael. Marie lockades mest av de vackra och inbjudande stränderna.
- Jag tyckte det var kul att åka bort hela familjen, säger Emelie och berättar att också Paulina var jätteglad även om hon oroat sig för flygresan.
De bodde hundra meter från stranden på Garden Beach Resort i Khao Lak, det var billigt och fräscht och en bra bas för deras utflykter till Krabi och Ko Lanta. De kom tillbaka till Khao Lak dagen före julafton.
- På julafton var det en stor show, flickor dansade och maten var god. Det var en toppenkväll. Man sköt upp raketer och släppte upp små ballonger av rispapper. De skulle skänka lycka till nästa år. Paulina hoppades få lycka genom Micaelas ballong, säger Emelie.
På juldagen bokade de en elefanttur, med övernattning i djungeln. De skulle ge sig iväg den 27 december. På annandagen skulle de bara koppla av och umgås, och de vaknade till vykortsvyer. Alla var glada och Paulina hade gjort tuschteckningar som hon gav till personalen. Alla hann få var sin teckning.

Blåsten skrämde Paulina
Emelie delade bungalow med Paulina i Khao Lak och kom henne väldigt nära.
- Jag kommer ihåg speciellt när vi pratade om vad vi tror på. Jag sade att jag tror på naturen. Det är den som styr allting. Hon tyckte det lät kusligt.
Den tredje natten blåste det mycket utomhus.
- Paulina låg och grät i sängen och var väldigt rädd. Hon ville åka hem. Det som skrämde henne var ljudet.
Marie säger att Paulina undvek havet och badade i poolen.
- Hon har alltid varit rädd för ljud och vatten.
Men på annandagen var ångesten borta. Hon log blygt och utstrålade ett lugn som inte alltid fanns där, säger Michael.
När de satt och åt frukost strax före halv elva på förmiddagen drog sig plötsligt Andamanhavet tillbaka. Nästan alla gick ner till stranden för att titta, och på klipporna letade några thailändare efter fisk. Längre ut vippade några båtar till på en silverglänsande vågkam och en båt höll på att kantra.
Vågen kom allt närmare. Men först när den var omkring tvåhundra meter från land började man ana oråd, att vattnet skulle slå in över stranden. Sedan gick allt mycket fort och dramatiskt i det växande dånet från havet.
- Ljudet går inte att beskriva. Det gjorde oss rädda. Tio sekunder senare var vågen ifatt oss, säger Marie.
- Jag tog Micaela i handen och sprang. Om vi kom upp på restauranggolvet trodde jag att vi skulle vara säkra, säger Emilie.

"Allt blev svart"
Flodvågen träffade dem i ryggen. På ett ögonblick förvandlades deras värld till kaos när de tumlade runt i de strida vattenmassorna som nådde upp till palmträdens kronor, krossade byggnader och tog med sig allt levande och dött i dess väg.
- Jag sprang när vågen slog in mot stranden. Det sista jag såg var Emelies skräckslagna blick. Sedan blev allt svart för mig, säger Michael som var säker på att "det var kört" för hans del.
Emelie trodde att hon hamnat i en dålig film.
- Sedan tänkte jag på skolan i Halmstad och mina kompisar, jag tänkte att nu kommer det vara tomt på min plats. Jag tänkte: Är det så här det känns att dö. Jag var nära att acceptera att nu är det slut.
Lilla Micaela minns bara detaljer som "att man kan inte andas under vatten", att hon klamrat sig fast "vid något som man sätter fast gardiner i" och att en kvinna hållit henne i sin famn. En kvinna berättade senare för Marie att Micaela varit medvetslös i nästan en timma.
Som genom ett mirakel återförenades fyra av de fem samma dag på Thalang Hospital i Phang Nga. De var skadade, blåslagna, chockade och utmattade. Tre dygn låg de på ett golv i en konferenssal med en filt som underlag.
Därefter flyttades de till två salar på moderna Bangkok Phuket Hospital med infekterade sår, feber och diaréer. En liten hopsnörd plastspåse, intill en av deras bårar på akutmottagningen, var allt de hade med sig. När såren rengjordes skrek Michael av smärta. Då såg de utrikesminster Laila Freivalds.
- Hon stod på två meters avstånd och vände inte ens på huvudet. Det glömmer jag inte, säger Marie.
Det tog flera dygn innan de fick kontakt med omvärlden. De talade med en svensk präst och så småningom kom personal från Räddningsverket. Men de visste inget om Paulina, och det skapade panik.
I Michaels plånbok låg en vattenskadad bild på henne. Dagen innan nyårsafton kom hans bror Anders till Phuket. Han satte upp fotokopierade efterlysningar, kontrollerade listor och ringde runt till alla som kunde veta något eller hjälpa till. Han lyckades få tillträde till tempel genom att anmäla sig som volontär.
- Han rapporterade till oss varje dag, säger Michael.

Orkar inte flytta hem
Den 2 januari på kvällen flögs de med ambulansflyg till Sverige, en lång och tröttsam resa som sedan fortsatte med ett mindre plan från Arlanda till Sturup. Efter provtagning på Lunds lasarett kom de hem till Michaels föräldrars ombygga sommarstuga. Där har de vistats i två månader. Nu bor de tillfälligt i en villa i väntan på att de ska bli tillräckligt starka för att kunna flytta hem till sitt eget hus.
Michael, som är restauranglärare, går på kryckor för sin sargade fot och ska opereras igen. Marie, som arbetar i vården, har skador på flera ryggkotor. Båda tar starka mediciner och har begränsad rörlighet. Emelie började skolan en och en halv vecka efter att de kommit hem.
- Jag ville komma tillbaka till det vanliga livet. Men jag insåg att det inte gick. Alla var på mig och jag kunde inte koncentrera mig. Det psykiska är jobbigt, säger hon.
Familjen har starkt stöd av släktingar, vänner och grannar, som kommer med lagad mat. Även de sociala myndigheterna ställer upp, bland annat med städningen en gång i veckan. Men trots att de inte är friska och beroende av hjälp har de bestämt sig för att åka tillbaka till Khao Lak.
- Vi var fem som åkte dit och fyra som åkte hem. Vi har lämnat Paulina där nere och vi vet inte var eller hur. Förhoppningsvis får vi några svar. Jag vill också veta var jag kom upp och hur det ser ut nu och vad som händer och om vi kan bidra med något, säger Michael.
Marie vill åka även om de får besked om att Paulinas kropp hittats.
- Jag kan nog inte föreställa mig hur jag skulle känna om de aldrig hittar henne, tillägger Michael.
Hemma tänder de varje dag ett värmeljus vid bilden av Paulina. Det gör även kamraterna i klass tre på hennes montessoriskola i Grevie utanför Båstad.
- Barnen är ju i en känslig ålder och vi har hört att de blivit starkt berörda. Paulinas bästis Gabrielle har sagt att livet aldrig blir sig likt igen. Det är stora ord för en liten flicka, slutar Marie.