I vanliga fall är stadsdelen Georgetown i Washington ett enda gytter av utklädda och partysugna som trängs för att komma in på krogar och som paraderar i korsningen av M street och Wisconsin Avenue.

Inte så i år. Det var visserligen kyligt men regnet och stormen hotade inte längre festligheterna. Sandy har dragit vidare och det är bara Potomacfloden som är på väg att översvämmas. Floden svämmar över flera gånger varje år och avspärrningarna är redan uppe.

De små barnen och deras föräldrar gick förstås inte att hindra. Som vanligt knackade de på dörrar till dekorerade hus och fick godis att ta med hem. Men fler dörrar var stängda i år och nedsläckta hus markerade att det inte var någon idé att ta trappstegen upp till ytterdörrarna.

Och när barnen gått hem sattes kravallstaketen upp för att folk på trottoarerna inte skulle gå ut i gatan. Men i år var trottoarerna ungefär lika trånga som en vanlig shoppinglördag då folk enkelt kryssar fram utan att snubbla på varandra. De som klätt ut sig var få och det var inte många glada utrop som signalerade uppskattning för noga utvalda kostymer.

Polisen hade dock som alltid mobiliserat för att hålla ordning. Bostadskvarterens smala gator var avspärrade och poliser till häst patrullerade M och Wisconsin. Men poliserna fick mest ägna sig år att se till att småbarn utklädda till fjärilar och stålmannen fick fri passage över gatorna. Krogarna hade svårt att greppa varför borden stod tomma.

Men kanske hade partystämningen helt enkelt försvunnit efter Sandys grymma attack mot östkusten. Känslan för de hårdare drabbade hade tagit över. Och det blev till sist bara de små barnen, utan kunskap om vidden av katastrofen, som inte fick göras besvikna. Alla andra hade tappat lusten att fira.