Vad händer i Syrien?

– Revolutionen i Syrien utbröt som en reaktion på fyrtio år av Assadfamiljens diktatur, som kostat tusentals människor livet och gjort landet mycket fattigt. De politiska protesterna var först fredliga, men möttes med våld av militär och polis. Detta utvecklades under senare halvan av 2011 till ett inbördeskrig. Det finns många olika religiösa grupper i Syrien, men militären domineras av vissa minoritetsgrupper - särskilt Assadfamiljens folkgrupp alawiterna, kring 10-15 procent av befolkningen. Konflikten har därför sedan hösten börjat få allt tydligare religiösa och etniska förtecken.

Hur är situationen i Syrien i dag?

– Den påminner allt mer om en kamp mellan regimvänliga alawiter, som dominerar militären, och regimfientliga grupper ur den sunnimuslimska majoritetsbefolkningen, som nu utgör nästan hela den väpnade upprorsrörelsen. Här och där rasar öppna strider mellan byar och klaner som hamnat på olika sidor i konflikten. Samtidigt stöds både regimen och många oppositionsgrupper med vapen och pengar av olika stater i Mellanöstern och övriga världen. Denna utländska inblandning bidrar till att komplicera konflikten ytterligare.

– Varje dag dör tiotals personer, men det handlar inte längre bara om att regimen mördar civila demonstranter. Massakrer på obeväpnade fortsätter visserligen att ske, men en stor del av de döda är numera antingen soldater på regeringssidan eller rebellkrigare.

Vilka missuppfattningar har vi om situationen i Syrien?

– Det har funnits en tendens att idealisera revolutionen och bortse från den komplicerade kontexten, som ledde till att man länge missade inslagen av religiös konflikt och de väpnade striderna. Det har pågått ett lågintensivt inbördeskrig mellan armén och olika gerillagrupper i Syrien i princip sedan sensommaren 2011, även om det blivit mycket värre sedan årsskiftet. Trots detta var det egentligen först i början av 2012 som svenska medier började beskriva händelserna i termer av väpnad konflikt, då hade man missat ett halvår av växande inbördeskrig.

Vad saknas i bevakningen av konflikten?

– Framför allt har många medier brustit i grundläggande källkritik. Rykten och överdrifter kablas ofta andfått ut, utan att man tar sig tid att kontrollera var de kommer ifrån, eller ens markerar inför läsarna/tittarna hur osäkra uppgifterna är. Det har också funnits en tendens att nöja sig med de mest tillgängliga och medietillvända syriska rösterna, exempelvis engelsktalande oppositionsfigurer i exil eller på nätet. Mer svårtillgängliga källor, som revolutionsledare inne i landet, regimanhängare och vanliga syrier har inte intervjuats lika ofta. Det är naturligtvis en resursfråga, men resultatet har blivit att rapporteringen stundtals färgats mycket starkt av vissa gruppers politiska perspektiv, på bekostnad av andras, som vore lika relevanta.

Vad är lösningen?

– Jag är inte säker på att det finns en lycklig lösning i det här skedet, realistiskt sett. Den minst blodiga vägen ut ur en konflikt vore om FN:s och Kofi Annans ansträngningar skulle ge frukt, och man når ett avtal där delar av regimen och delar av oppositionen enas om något slags samlingsregering. Chanserna för att det ska lyckas är dock ganska små. Om inga kursändringar sker står i förlängningen hela den syriska statsapparaten inför hot om kollaps. Resultatet kan bli en mycket utdragen konflikt med stor internationell inblandning.

Vad kan vi göra i Sverige?

– Sverige är mycket marginellt i Syrienfrågan. Vad vi kan göra är väl framför allt att försöka se till att EU intar en konstruktiv konfliktlösande inställning, och inte låter sig utnyttjas som ett verktyg för enskilda stater. Det kommer också att behövas humanitärt bistånd och ekonomiskt stöd till grannländerna för att hantera den växande flyktingkrisen.