– Jobbet har varit en räddning många gånger. Det har funnits morgnar då jag känt att nej, idag har jag inte lust att ens ställa mig upp. Men så gör man det ändå.

Vi träffar 25-åriga Tonje Brenna i Oslo, alldeles utanför hennes arbetsplats i Arbeiderpartiets högkvarter. Just nu pågår mängder av förberedelser inför årsdagen. Tal ska skrivas, minnesstunder planeras. Tonje ska själv tala i kyrkan nära Utöya, men egentligen innebär inte årsdagen någon stor skillnad för henne. Rollen som generalsekreterare för AUF gör att hennes liv präglats av händelserna varje enskild dag.

– Jobbet har varit enormt viktigt för mig som person. Det har hjälpt mig bearbeta det jag själv var med om, säger hon.

Vi sätter oss på Politikern, en restaurang på Youngstorget som är populär bland stans politiker. Med stadig röst berättar Tonje Brenna återigen historien om den 22 juli. Hur hon pratade med sin sambo Martin i telefon efter bomben i Oslo, glad över att han klarat sig oskadd. Martin som arbetar på fiskeridepartementet skulle göra Tonje sällskap på Utöya och åkte därför, samtidigt som Anders Behring Breivik, mot ön den där fredagseftermiddagen för att ta båten över sundet. Han missade den precis.

– Jag blev sur först, det är så typiskt honom att vara sen. Men det räddade antagligen hans liv, säger Tonje.

Under samtalet hörde hon vad som lät som smällare och sprang mot ljudet för att få stopp på dumheterna. Två ungdomar som kom emot henne segnade plötsligt ner mot marken. De hade skjutits i ryggen.

– En varningstriangel började blinka i huvudet på mig. Alla har ju sett Hollywoodfilmer där sådant händer och man tror att man vet hur det ser ut. Men det gör man inte. Verkligheten är något helt annat.

Tonje flydde mot skogsdungen där många ungdomar redan samlats. Det fanns ingenstans att gömma sig. Det som på översiktsbilderna av ön ser ut som lummiga skogspartier är på marken bara glesa träd, säger Tonje. På Kärleksstigen hade hon hittat en skottskadad 14-årig flicka som hon burit med sig över axeln, och väl framme vid slänten ner mot vattnet ordnade hon ett kösystem så att alla säkert kunde kana ner för att gömma sig. Samtidigt hördes skotten bara några hundra meter bort.

– Jag lade mig nedanför branten med flickan i famnen och höll fingrarna över hennes sår. Hon fick klämma min arm för att visa att hon fortfarande levde. Jag kände mig lite som hennes storasyster.

Skotten kom närmare och två gånger stod Breivik alldeles ovanför dem. Tonje kände lukten av krutrök.

– Det norska tv-bolagets helikopter kom och jag trodde att vi skulle bli beskjutna från ovan. Vid ett tillfälle hade jag lyckats ringa nödnumret, men kvinnan som svarade var så lugn att jag fick för mig att även hon var på mördarens sida. Jag var säker på att det var en statskupp och att jag bara hade minuter kvar.

Men efter ett antal timmar kom en man i en båt och räddade både Tonje och flickan. Många av dem som låg intill dem blev kvar. De hade inte klarat sig.

Tonje Brenna drar fingrarna genom det nyklippta korta håret när hon berättar. Hon ger ett så vanligt intryck, allting är vanligt, utom innebörden av det hon säger. Alla de som varit med om samma trauma har kommit varandra nära under året, säger hon.

– När mannen som räddade mig var hos oss på middag gav mamma honom ett fotoalbum med bilder på mig som liten. Jag tyckte det var pinsamt, men samtidigt, vad ger man någon som räddat ens liv?

I dag, den 22 juli, har det gått ett år. Tiden har fört Tonje genom många olika faser. Trots att hon kände till var och en av de 69 som dog – flera var nära vänner – fick den starkaste sorgen stå tillbaka ett slag. Det första som kickade in var känslan av ansvar.

– Jag ringde såklart min familj, men jag visste att jag skulle bryta ihop om jag såg hur ledsna de var. Så jag sa att jag behövde ta hand om alla andra innan vi kunde ses. Det tog ett par dagar.

Först framåt senhösten kunde Tonje börja sörja var och en av de vänner hon förlorat. Till en början hade känslorna mest varit ett enda kollektivt kaos.

När rättegången inleddes i april var Tonje först ut att vittna bland dem som inte skadats fysiskt. I dagar hade hon övat sig noga på att berätta historien som den var, utan att censurera hemska detaljer som hon alltid gör annars. Många av de inblandade har starka åsikter om domen, huruvida Breivik ska dömas som tillräknelig eller mentalt sjuk, men för Tonje spelar det ingen roll.

– Det överlämnar jag åt rättsystemet att reda ut. Vad som är viktigt för mig är att vi aldrig kan mötas på gatan. AUF:s jurist ringde till mig en dag och sa 'Tonje, skriv ner det här: Vad som än händer, så kommer Breivik att vara fängslad så länge han lever'. Det har hjälpt mig mycket.

Lappen med advokatens ord hänger på väggen höger om Tonjes datorskärm. Den gör att hon numera känner sig trygg. Men att nå dit har varit en lång resa.

För varje gång hon kommer tillbaka till Utöya känns det lite, lite mer naturligt. Vid det första tillfället vallades hon runt tillsammans med polismän från styrkan som kom till ön medan Anders Behring Breivik fortfarande sköt.

– Dessa stora tuffa polismän var helt tagna av situationen, och jag vet att många har mått dåligt av kritiken att de inte agerade snabbt nog. Jag sa till en av poliserna att alla som är tysta, de är nöjda och tacksamma över polisernas insats. Då började han storgråta.

På något sätt är alla norrmän påverkade av händelserna, tror Tonje. Alla ungdomspartier har fått ökat stöd och hon upplever att norrmännen blivit mer vänligt inställda till invandrare.

– Han som gjorde detta är som oss, han är du och jag. Det tror jag har bidragit till ett uppvaknande för många. Om terroristen hade varit utländsk tror jag knappt vi hade kunnat hantera det, det hade blivit en förfärlig situation.

Vi tar en promenad tillsammans i centrala Oslo. Vid domkyrkan ligger ännu blommor, och för första gången sedan allt hände kan Tonje gå den snabbaste vägen hem, via framsidan av regeringsbyggnaden. Det fem meter höga mintgröna staketet plockades alldeles nyligen bort, och förbipasserande människor stannar till och tittar upp mot skyskrapans gapande fönsterlösa hål. Det är tydligt att spåren efter bomben ännu utgör ett surrealistiskt inslag i Oslos stadsbild. Ingen har riktigt vant sig.

Till hösten väljs nya personer in som ledare för AUF, och för Tonjes del blir det ett välkommet avbrott. Nu kan hon ta det lite lugnt. Men politiken är hon långt ifrån färdig med.

– Jag tror att det blir sommarläger på Utöya igen. Men det måste få ta den tid det tar, varje år måste vi fråga oss om vi är redo. Den dagen tusen deltagare kan ligga i tält och känna sig trygga även om det åskar och blixtrar, den dagen är vi redo igen.