Hon satt i en ring runt några låga bord med en bild av Alexandra. Där lade sörjande släktingar och vänner blommor och tände ljus.
Stämningen i Korskyrkan i Borås var samlad och värdig, men innehöll också en hel del frågor och reaktioner kring det som hänt. Inte minst det som mamman ger uttryck för:
- Det var slarvigt av ägarna till hemmet att hon jobbade ensam, tycker mamma Chiaman Mezher.
Hon sitter omgiven av två systrar som nyligen anlänt till Borås från Libanon. Längre bort i samma ring sitter Alexandras bröder och andra släktingar. Fler kommer att anlända både fredag och lördag, främst från Chiaman Mezhers hemland Libanon.
I lokalen finns ett 50-tal personer. Folk kommer och går hela tiden, människor från hela Sverige som tagit sig till Borås för att visa sitt deltagande.
- Jag hade inte väntat mig att så många ville hedra Alexandra, säger Chiaman Mezher med stor tacksamhet i rösten.
Många pratade om Alexandra. "Hon är...". "Hon vill...". "Hon ska ...". Så som vi pratar om en levande person.
- Därför att Alexandra är här. Hon tror på ordet i Bibeln och har evigt liv. Hennes ande lever, säger Monika Chamoun, god vän till mamman Chaiman Mezher.
- Vi var som systrar. Även när vi alla utbildade oss i fyra olika städer, så hängde vi ihop i alla lägen. Alexandra var den sista jag läste något av på sociala medier innan jag la mig och den första morgonen därpå. Vi behövde inte träffas, vi var ändå systrar, säger Parisa Rajabion.
De fyra "systrarna" har en brokig och samtidigt gemensam bakgrund. Parisas föräldrar är från Iran, Alexandras från Libanon, Leilas från Bosnien och Edits från Sierra Leone.
- Men av oss fyra var det Alexandra som var speciell. Hennes mamma sa alltid att hon är "grym". Hon kunde allt. ALLT!
