Det här är en historia om heder, armod och unga mäns strävan mot toppen. Men för att vi ska förstå varför två unga män gav sig ut i skogen en tidig majmorgon 1816 med ett dödligt uppdrag i sikte, där en av männen dog och den andra drog i landsflykt, måste vi backa bandet några år, till år som varit katastrofala.
– Landet hade upplevt flera katastrofer, berättar Peter Johansson museichef på Vänersborgs museum.
De katastroferPeter pratar om är att kungen Gustav III mördades 1792, Finland och med det en tredjedel av Sverige förloras 1809, samma år genomförs en statskupp mot kung Gustav IV Adolf och hans farbror Karl XIII sätts på tronen och en dansk prins vid namn Karl August, utses till kronprins. Hans tid som tronföljare blir inte långvarig och han faller av sin häst efter ett slaganfall och dör. Det går rykten om att Karl August giftmördats och skulden läggs på riksmarsalken Axel von Fersen som bokstavligen slås ihjäl av en folkmob i Stockholm.
– Det är som om någon slagit ihjäl statsministern, berättar Peter Johansson.
På toppen av allt är också ekonomin i kris efter alla krig.
Det är i detta politiska och ekonomiska virrvarr som kaptenen och friherren Gustav von Köhler anländer till Vänersborg den 27 maj 1816 tillsammans med sin betjänt, en man vid namn Hall. 24-årige von Köhlers ärende i stan är att ta anställning som kapten på Västgöta-Dals regemente, något som inte var populärt bland regementets övriga officerare.
– Den dåliga ekonomin, tillsammans med förlusten av Finland gjorde att det fanns ett överskott av officerare. Den normala befordringsgången, att de som tjänat länge blev befordrade först hade också frångåtts, vilket gjorde att von Köhler kunde komma in som kapten och göra det omöjligt för regementets gamla officerare att bli befordrade. Den dåliga ekonomin gjorde också att vissa kaptener bara fick en löjtnantslön, berättar Peter Johansson.
Gustav von Köhlertog in på ett värdshus som låg där fisktorget ligger i dag, knappt hann han packa upp sina väskor och lägga sig raklång på sängen innan uppretade officerare kom till rummet och krävde att han skulle ta avsked med omedelbar verkan. Von Köhler vägrade och sa att han minsann tänkte följa de order han fått av kungen. Situationen blev inte bättre av att han dagen efter besökte torget för att titta på en excersis av regementets soldater.
– Det var inte som i dag att regementen hade fast plats, med fasta byggnader utan man övade ute i naturen, berättar Peter Johansson.
Kvällen fortlöpte sen som kvällen innan och rader av officerare rådde Gustav von Köhler att ta sitt pick och pack och försvinna från stan och regementet, men återigen fick de kalla handen. von Köhlers trotsiga och respektlösa beteende retade upp en 25 årig kapten vid namn Zacharias Sabelfeldt till den grad att han inte såg någon annan utväg än att utmana honom på duell. Gustav von Köhler var en man av heder och accepterade duellen.
– Hade han tackat nej hade han skämt ut sig själv både som adelsman och officer. Det var en hederskultur och att tacka nej till en utmaning var helt otänkbart, berättar Peter Johansson.
När utmaningenvar antagen återstod bara att välja en plats där duellen skulle äga rum. För att få det snabbt överstökat föreslogs till en början att det hela skulle äga rum på bakgården till värdshuset, men för att inte orsaka onödig uppståndelse bestämdes att duellen skulle ske i Lockeredsskogen på andra sidan Göta älv, där Blåsut ligger i dag.
– Vänersborg var en liten stad med kanske 2000 innevånare på den tiden och de ville undvika snack på byn, berättar Peter Johannsson.
Att inte orsaka onödig uppståndelse var också anledningen till att von Köhler gick upp redan klockan fyra på morgonen. Ett sällskap på sju personer tar sig sen över Dalbobron och möts upp på den valda platsen. I sällskapet fanns förutom von Köhler och Sabelfeldt, betjänten Hall, regementsläkaren Jacob Rudolphi, en kusk som körde en vagn till platsen och de båda duellanternas sekundanter Lars Sundin och Agust Lilliestierna. Sekundanternas uppgift var att se till att allt gick rätt till, de stegade ut avståndet på tolv steg och markerade det med en värja i varje hörn, de laddade även duellanternas pistoler.
– Eftersom det var von Köhler som var utmanad fick han välja mellan värja och pistol, det blev till slut så att han valde pistolen, berättar Peter Johansson.
När duellen väl startade ställde sig de båda männen på varsin sida och vände sidan av kroppen mot varandra för att minska träffytan. Von Köhler skjuter först och missar, sen är det Sabelfeldts tur och även han missar.
– Det var förbjudet att stå och sikta, så duellanterna höjde bara handen och sköt, berättar Peter Johansson.
Duellen hadekunnat vara över här och de båda männen hade kunnat åka åt varsitt håll med hedern i behåll. Men hatet männen emellan var så starkt att de valde att skjuta en andra gång, denna gång var det Sabelfeldts tur att skjuta först.
– Han träffar von Köhler i armen, kulan går vidare och krossar bröstkorgen. Han är för skadad för att skjuta tillbaka och faller till marken, berättar Peter Johansson.
Den vagn som fanns på plats kommer nu till användning, säten lyfts ut och von Köhler läggs på en bädd av granris. Först körs han till ett närbeläget torp där han får i sig lite vatten, sen fortsätter färden över Dalbobron in till Vänersborg och till värdshuset därefter tillkallas stadsläkaren Gudmund Sandmark.
– Von Köhler var vid medvetande men hade förlorat mycket blod så han yrar och frågar läkaren om han kommer att klara sig, då ska läkaren ha sagt något i stil med Gud hjälpe dig, berättar Peter Johansson.
Kl 15 den 29 maj 1816 avlider Gustav von Köhler och blir därmed den siste som dödas i en svensk officersduell.
Lyckan blevdäremot kort för vinnaren Zacharias Sabelfeldt, dueller var belagda med dödstraff så han gick i landsflykt i Danmark. De båda sekundanterna ställdes inför krigsrätt, avskedades från armén och dömdes till böter samt att sitta inlåsta på Varbergs fästning.
Den nye kungen Karl XIV Johan kan inte ha tyckt att duellerandet varit så allvarligt, så han benådar alla inblandade och de får återgå i tjänsten. Sabelfeldt dör i Stockholm redan 1832, sekundanten Lilliestierna slutar sina dagar som postmästare i Åmål och 1875 ger han ut boken "En åttioårings minne" som bland annat beskriver händelserna under duellen.
