Det har gått åtta månader sedan Shakar Ahmed drunknade i samband med en idrottstävling mellan Ales högstadieskolor. Hans familj har fortfarande inte fått veta från skolan vad som hände den 3 juni i fjol. Istället är de hänvisade till rykten och en nedlagd förundersökning om vållande till annans död, där det förekommer motstridiga uppgifter från förhörda personer.
– Är det inte skolans ansvar att ge oss en samlad bild, en sanning, undrar Shakars mamma Tuba Ahmed.
Hon är lärare, precis som Shakars pappa Josif.
– Om ett barn ramlar och slår sig under skoltid återger väl de ansvariga vad som hände för föräldrarna? Som lärare har jag ett ansvar att se till att barnen kommer hem till sina familjer efter skolan, säger Tuba Ahmed.
Vid olyckstillfället undervisade hon på en grundskola i familjens hemort Nödinge. Efter jullovet kunde hon inte gå tillbaka till sitt arbete.
– Jag kan inte arbeta för en kommun som behandlar sina medborgare så här respektlöst. De skulle ha pratat med oss direkt efter olyckan, nu får de oss att känna som det är vi som har gjort något fel.
Tuba Ahmed gör en kort paus.
– Vi har uppfostrat ett jättefint barn. De vet hur fin han var, ändå har de inte visat oss medkänsla.
Nu, liksom senast GP träffade Tuba Ahmed i oktober, sitter hon ihopkrupen i vardagsrumssoffan i familjens radhus i Nödinge. Denna gång är även Shakars pappa Josif med.
På en vägg har tre nya tavlor hängts upp. En föreställer en världskarta, där landytorna fyllts med visdomsord istället för gränser.
– Efter GP:s artikel i oktober kom rektorerna hit och lämnade tavlorna. Sedan kom även tre lärare och lämnade några andra av Shakars skolarbeten till oss, berättar Tuba. Bredvid kartan sitter en inramad text som Shakar skrivit med orden; Istället för krig och gränser, varför inte fylla världen med vacker poesi?
Pojken led av Taruis sjukdom. I ett intyg som lämnades till skolan från överläkaren på Drottning Silvias barnsjukhus står att Shakar kunde drabbas av andfåddhet, trötthet, hjärtklappning, värk och muskelsvaghet, särskilt vid ansträngning.
– Shakar klagade inte fastän han hade ont. Han var alltid positiv och hade stora drömmar om livet, säger Josif Ahmed.
I början av februari förra året var pojken inlagd på barnsjukhuset en vecka, efter sjukhusvistelsen fick han bara äta extremt kolhydratsfattig kost. Strax därefter fick personal på skolan en utbildning om muskelsjukdomen av specialister från Sahlgrenska.
I stort sett varje vecka uppsökte Tuba Ahmed lärare och rektor på Shakars skola för att höra sig för om sonens tillstånd.
– De visste hur illa det var det var med honom, säger hon. – Ändå lämnades barnen vid vattnet.
Olyckan inträffade fredagen den 3 juni. Först den 7 juni kontaktade företrädare från skolan familjen igen. Någon professionell krishjälp att hantera traumat som det innebär att förlora ett barn erbjöds de aldrig från kommunen.
– Vi har sålt huset, säger hon plötsligt. – Vi har bestämt oss för att flytta från Ale till Stenungsund där Josif arbetar. Vi måste vara starka för våra två andra pojkars skull, och försöka hitta en väg att acceptera att Shakar aldrig mer kommer hem igen.
