En del föräldrar vågar knappt släppa iväg sin tioåring till skolan själv, av oro för trafiken eller andra faror som lurar.
Thea Olofssons mamma Jana har dock fått vänja sig vid att inför varje skollov skjutsa sin dotter till Landvetter flygplats och se henne vinka hejdå med passet och flygbiljetten i en plastficka om halsen.
– Jag hjälper henne att checka in bagaget och följer med genom säkerhetskontrollen. Sedan stannar jag kvar en halvtimme efter att planet lyft – för säkerhets skull, säger Jana Rowcliffe, medan hon dukar fram te och hembakta bullar i köket hemma i Mölndal.
Thea själv tycker inte att flygpendlandet mellan Sverige och USA är särskilt märkvärdigt. Föräldrarna skilde sig när hon var tre år och hon minns knappat något annat än att enbart träffa sin pappa under skolloven.
– Ibland är det han som kommer och hälsar på mig i stället. Han har till exempel lovat att komma hit när jag fyller elva år i februari, säger hon.
Men visst var det lite pirrigt första gången hon skulle göra den långa flygresan på egen hand; 16 timmar inklusive mellanlandning i Tyskland.
– Fast inte alls lika pirrigt som första gången jag skulle åka Helix på Liseberg, säger Thea och skrattar.
Hon berättar att hon brukar packa djurböcker, ritblock, kolkritor, hörlurar och en ipad fylld med nedladdade filmer i handbagaget för att restiden ska gå lite fortare. Och helt på egen hand åker hon faktiskt inte.
– Det är alltid en flygvärdinna som följer med som ledsagare. De ser till att jag har det bra och följer med mig till rätt terminal och gate vid mellanlandningarna. Ibland när det är långt får jag åka i en sådan där elbil – det är jättekul!
En enda gång har hon känt sig ledsen och börjat gråta en skvätt under resan.
– Men då flyttade de mig till första klass i stället och jag fick en massa dricka och godis, och då blev jag glad igen, säger Thea.
När vi träffas är hon ganska nyligen hemkommen från Boston där hon firade jul och nyår tillsammans med pappa Andreas, hans nya fru Margo samt sin halvsyster Amelie, som är två år. Även om Thea skypar regelbundet med sin amerikanska familj så brukar det kännas lite extra tufft att åka ifrån just lillsyrran.
– Det händer ju så mycket med henne mellan gångerna vi ses. Plötsligt kan hon gå och springa och säga en massa nya ord utan att jag varit med och lärt henne, säger Thea.
Hemma i Mölndal har hon ytterligare ett halvsyskon: lillebror Harvy som är två år och som i likhet med Thea gillar djur. Bägge drömmer de om en egen hund, men än så länge får de hålla till godo med de två gerbilerna Sunset och Nafud som bor i en väl tilltagen bur inne i Theas rum.
– Gerbiler är det riktiga namnet men de kallas även ökenråttor, säger Thea och förklarar att det är livliga små gnagare som är renliga och luktar väldigt lite.
Men det bästa är att de är lätta att få tama och försöker inte rymma när Thea tränar olika konster med dem.
Fast riktigt som hundar är de ju inte. Därför har Thea satt upp lappar i portuppgångarna i hela grannskapet för att erbjuda sina tjänster som hundvakt och att ta med hundar ut på promenad. Än så länge har hon bara fått napp från matten till två franska bulldoggar, men det är i alla fall en god början.
På frågan om vad hon vill bli när hon blir stor finns bara ett svar:
– Jag ska bli veterinär. Det har jag vetat ända sedan jag var liten. Helst av allt skulle jag vilja vara veterinär på ett zoo, säger Thea, som särskilt brinner för utrotningshotade djur.
Tillsammans med några tjejkompisar arrangerade hon i höstas en basar där alla pengar från försäljningen gick till världsnaturfonden. Hela tusen kronor fick de ihop, samtidigt som de fick en lång rad nya följare till sitt gemensamma instagramkonto, där det mesta kretsar kring djur och natur.
Ålder: 10 år
Bor: Lägenhet i Mölndal
Familj: Mamma Jana, styvpappa Eric och lillebror Harvey, 3 år, i Sverige. Pappa Andreas, styvmamma Margo och lillasyster Amelie, 2 år, i USA
Gillar: Djur, spela trummor, sjunga och att teckna
Tar med under kontinentpendlingen: Hönökaka och svensk mysli till pappa och amerikansk lönnsirap till mamma
