Är ukulele lösningen på landets integration?
–Det vet jag inte, men i drygt ett år har jag haft ukulelegrupper på asylboenden i Ellös och i Tofta gård. Och det har visat sig att det gått väldigt bra för de som varit med och spelat. De har snabbt lärt sig svenska och verkar ha haft det lite lättare än vad många andra har haft att komma in i det svenska samhället.
Vad tror du det kommer sig?
–Man samlas kring ett helt nytt ämne. Alla är där för att spela ukulele och koncentrerar sig då på det. Under den tiden man spelar försvinner titlar, åldrar och lands- och språkgränser. Den äldsta som är med är 82 och den yngsta sex år. Men ukulele passar förstås inte för alla. Jag har en anställning hos Orust kommun också där min uppgift är att se till att göra de asylsökandes väntan så meningsfull som möjligt. Där jobbar jag med att hitta lämpliga praktikplatser som passar med de erfarenheter och utbildningar som deltagarna har med sig i bagaget.
Och nu är det dags för ukulele-konsert?
–Stämmer. Just nu har jag åtta grupper från Sävedalen i söder till Strömstad i norr. Sammanlagt blir det över 200 ukulelespelare. Det gör att det är ganska svårt att hitta lämpliga platser att giga på, men på onsdag (läs i dag) ska vi vara på Kajutan i Henån. Där finns det plats för 200 personer och på scen kommer vi nog bli ett 60-tal åtminstone. Jag tror det kommer bli rätt trångt och om alla inte får plats kanske vi får köra en extra föreställning.
I våras röstades du fram till Årets Orustbo. Vad siktar du på härnäst?
– Jag kunde ju inte hjälpa att så många röstade. Men morsan blev allt stolt eftersom min bror fick utmärkelsen året innan. Mitt mål är kanske ändå att göra Orust så attraktivt som möjligt så att de som får asyl väljer att bli kvar här på ön.
