–Hundratals svenska och andra nordiska kapare drog omkring, säger Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet.
Västkustkommunerna Lysekil, Uddevalla och Orust planerar nu att skaka liv i kaparna – men lugn, det handlar inte om att införa verksamheten på riktigt, utan att skapa ett upplevelsecentrum i Lysekil om kaparna som härjade i Skagerrak.
–Det är en väldigt spännande men bortglömd del i vår historia, säger projektledare Cia Lantz.
Bohuslän var ett område där åtskilliga kapare hade sin hemmahamn.
–Man hade till och med tänkt att inrätta en koloni i Marstrand dit pirater från Madagaskar skulle importeras på 1700-talet.
Kungligt OK
Upplevelsecentrumet kan vara klart omkring 2016.
Redan vikingarna bedrev sjöröveri och så fortsatte det genom århundradena bland efterföljande sjöfarare. Verksamheten blev allt mer formaliserad – pirater auktoriserades helt sonika av makthavarna.
Det ansågs vara skillnad mellan sjöröveri och kaperi, förklarar Dick Harrison.
–När det uppstod riktiga kungariken på medeltiden blev det vanligt att kungar och länsherrar beskyddade och tog sjörövare under sitt beskärm. Man legaliserade deras kriminalitet. Det är fortfarande samma skurkar, men när kungen säger att verksamheten är okej kallar vi det för kaperi, inte sjöröveri.
Hur som helst, det främsta syftet med att stödja kapningsverksamheten var att ställa till med trassel för länder som man låg i konflikt med. Ett sätt var att angripa deras fartyg.
Sålde i smyg
Som konkret exempel från KarlXII:s tid nämner Dick Harrison Danmark och Norge, som båda vid den tiden var danskt territorium.
–Genom att störa transporterna av förnödenheter mellan Danmark och Norge saboterade man den danska krigföringen.
–Det var svenska statens mål, att sätta käppar i hjulen. För kaparna, som fick behålla en del av bytet, handlade det bara om att tjäna pengar.
Fiffel med bokföring förekom redan på den tiden – kaparna redovisade inte alltid för sin uppdragsgivare allting som de hade kommit över. En anledning kunde vara att man angripit fartyg från ett land som Sverige inte låg i krig med och som kaparna därför inte fick ge sig på. Sådant gods såldes i smyg i någon utländsk hamn.
–Dunkerque i norra Frankrike var en favorithamn.
Även de kapade fartygen i sig hade ett värde, så det gällde att inte fördärva dem när de angreps.
–De kunde säljas för mycket pengar – eller byggas om till piratskepp, säger Harrison.
Jagades av flottor
På 1500-talet fick kaparna emellertid problem när nationella flottstyrkor började byggas upp som kunde jaga bort kaparna.
–Ingen kapare vid sina sinnens fulla bruk tar strid mot krigsfartyg. Då får man i regel stryk och blir hängd.
Marknaden för kaparna minskade kraftigt men på KarlXII:s tid, på 1700-talet, blev det dock ett uppsving för näringen igen, i synnerhet efter slaget vid Poltava.
–Då blev vi tvungna att använda alla resurser vi hade och kallade in slödder från hela jordklotet, säger Dick Harrison.
Men 1700-talet blev ändå till sist det århundrade då kaperiverksamheten gick mot sitt slut, i vart fall på de västeuropeiska haven.
I andra världsdelar är dock pirater fortfarande en bister verklighet, bland annat i Adenviken, där somaliska pirater har sin verksamhet. De kapar handelsfartyg som redarna sedan får lösa ut för stora summor.
Den nordiska kaperiverksamheten kan spåras tillbaka till vikingatiden.
Verksamheten kunde vara "bolagiserad" – flera slog sig samman, men det fanns också enskilda kapare.
Fartygen som användes var små och snabba. Snabbheten var mycket viktig.
Kaparna opererade inte bara i nordiska vatten utan även på andra ställen som man väl kände till, exempelvis Engelska kanalen.
Källa: Professor Dick Harrison (TT)
