Mensfattigdom är precis så eländigt som det låter och beskriver väl den situation som många flickor i fattiga länder lever i. När de har mens kan de ofta inte gå i skolan eller arbeta eftersom de saknar mensskydd. De har heller sällan någon kunskap om mens. Det finns ofta inget vatten och heller inga vattentoaletter eller fungerande sophanteringssystem.
– Det är ett komplext problem som rör många, säger Karin Högberg som till vardags arbetar som lektor på Borås högskola.
Intresset för menshygien började egentligen när hon fick sitt första barn 2002. Då såg hon ett program på tv som handlade om människor i ett land där det saknades toalett.
– Och då tänkte jag, med min nyfödda bebis, hur i hela friden klarar de av det? Och då kände jag att det här vill jag jobba med, säger hon.
Då hade hon gått från att vara systemvetare till att utbilda sig till sjuksköterska och hade inte lust att skaffa sig något nytt arbete. Så hon disputerade och tog ett forskarkörkort för att kunna ge sig i kast med frågan. Sedan dess har det blivit många resor, bland annat till Kenya vilket senast skedde i våras.
Karin Högbergs projekt arbetar med att utforma en online-utbildning för flickor och pojkar i SRHR (sexualitet, reproduktion, hälsa och rättigheter). Där ingår menshygien. Att det är en webbaserad utbildning är en fördel då det gör det möjligt för dem som står utanför det formella utbildningssystemet att gå utbildningen.
– Vi måste hitta ett annat sätt för att distribuera kunskap och bena ut hur man skapar spridning av kunskap och det kan vi göra genom vår online-utbildning. Utbildning är vägen ur fattigdomen.
Nu väntar projektet på finansiering, ett besked de kan få till hösten, men sen tar det ett antal år innan utbildningen är i gång.
Parallellt arbetar Karin Högberg och hennes kollegor med att utveckla ett mensskydd som torkar lätt. I många utvecklingsländer vill flickor inte föra in något i sina kroppar så tamponger och menskoppar är uteslutna. I stället använder de bindor som kan tvättas, torkas och återanvändas. Men de tar ofta lång tid att torka och många kvinnor hänger inte ut dem.
– I en urban miljö hänger de inte ut den utan slänger in den under sängen. De är också snåla med att byta eftersom bindan måste tvättas och torka. Det är inte hygieniskt. Och ju fattigare du är, desto fler underlivsinfektioner drabbas du av, säger Karin Högberg och fortsätter:
– Det är en ren och skär fattigdomsfråga, efter mat och vatten är mensskydd det som saknas. Det är inte värdigt människor att leva så och det berör flickor i så många avseenden. Det är en känsla av oro och skam, ett lidande som inte är ok.
Fakta: Karin Högberg
- Ålder: 44.
- Bor: I Landvetter.
- Familj: Man, tre döttrar: 8, 13, 15 år.
- Arbetar med: Forskning och undervisning på Akademin för vård, arbetsliv och välfärd vid Borås högskola.
- Projektet: "Combating menstrual poverty".
