Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

1/10

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

”Att finnas till hands känns viktigt”

Snabbt och utan förvarning kan livet ta en oväntad vändning. När Tommy Eriksson bröt nacken efter ett fall i hemmet bestämde sig sonen Tim för att bli pappans personliga assistent.

Tim Eriksson hjälper sin pappa Tommy på med jackan och hatten. Med en liten kontroll som Tommy styr med sin haka, kan han sedan smidigt köra sin eldrivna rullstol själv, trots att armarna inte hänger med. Med samma hakstyrning kan han också surfa på nätet och zappa mellan tv-kanalerna.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

– Stolen fick vi strida för. När han fick den blev han en helt annan person, säger Tim Eriksson.

Det är två år sedan som Tommy råkade ut för olyckan som ställde familjens tillvaro på ända. Han skulle bara sätta sig framför datorn när stolen rullade bakåt och välte.

– Jag föll bakåt och slog i så att två kotor i nacken bröts, berättar Tommy.

I samband med skadan drabbades han av en stroke och till en början var det tveksamt om Tommy skulle överleva. Men det gjorde han, och sedan följde en lång rehabilitering på sjukhuset. Vid ett par tillfällen tillstötte komplikationer och Tommy fick ytterligare en stroke och ett hjärtstopp till följd av en vårdolycka. Under den här tiden fanns Tim vid hans sida nästan hela tiden.

– De olika incidenterna på sjukhuset gjorde att jag helst inte ville lämna pappa själv. Jag lärde mig att sköta hans hjälpmedel och det innebar rätt mycket ansvar.

När Tommy fick komma hem igen till lägenheten i Norra Björke hade han beviljats personlig assistans. För Tim, som har jobbat flera år inom hemtjänsten och är utbildad undersköterska, och hans mamma var det en självklarhet att ta den rollen. I dag arbetsleder Tim det team av personliga assistenter, som hjälper Tommy dygnet runt.

– Det kändes naturligt att göra det här. Som anhörig bryr man sig på ett särskilt sätt rent personligt, vilket är en styrka. Men samtidigt landar mycket ansvar på anhöriga. Om det är något som sjukvården inte löser är det upp till oss, säger Tim.

Det är också en hel del att hålla koll på, med olika läkarbesök, träning och så vidare. Med tiden har Tim kunnat släppa på kontrollen och lämna över uppgifter till de andra assistenterna.

– Det var svårt att få allt att fungera i början, innan vi hade hittat rutiner. Men vi hjälps åt bra med att hålla koll på allt. Assistenterna har blivit som en del av familjen, säger han.

Tim bor i en egen lägenhet i samma hus som föräldrarna och han kan vara närvarande även när han inte arbetar.

– Att finnas till hands känns viktigt och jag utför omsorg även när jag inte arbetar. Ett av skälen till att jag och mamma är assistenter är att vi som familj ska få vara för oss själva lite ibland också.

– Det är inte alla som har sån tur som jag. Eller tur i oturen snarare, säger Tommy och skrattar.

För de kan skratta åt eländet.

– Det gäller att kunna förlika sig med sitt öde. Det är lätt att gräva ner sig men vi kan glädja oss åt det som är friskt, säger Tim.

Och Tommy har sakta blivit lite bättre. Sedan den mest akuta tiden har han fått tillbaka funktioner så att han kan äta, prata och andas. 

Tim ser gärna att det skulle finnas mer stöd och information för anhöriga, till exempel i form av tillgång till kuratorer och i kontakten med vården.

– Jag har inte alltid mått så bra av det här. När man är så fokuserad på andra är det lätt att prioritera bort sig själv, säger Tim.

Går det att beskriva hur det här har förändrat er relation?

– Vi har blivit tajtare, säger Tommy.

– Vi tjafsar en del också. Men det ingår väl i far och son-relationen, säger Tim.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.