När Åsa Wibergs pappa kom till äldreboendet för ett och ett halvt år sedan var allt bra i början.
– Korttidsenheten var fantastisk. Där var han i ett par månader. Men när han kom till demensavdelningen förändrades det snabbt, säger Åsa Wiberg.
I anmälan till IVO redogör hon för flera händelser där hennes far utsatts för kränkande och ovärdig behandling. Några handlar om uteblivna mediciner, att han inte fått delta i sociala aktiviteter samt brister i den personliga hygienen.
– Äldre människor ska inte behöva sitta i månad efter månad och lukta urin och avföring. Det är oförsvarligt.
Trots att flera möten har ägt rum mellan Åsa, chefer och politiker det sista året upplever hon ingen permanent förändring.
– Några dagar efter att vi haft ett möte eller kommit med synpunkter har de gamla fått rita, åka ut i sina rullstolar och varit delaktiga i aktiviteter. Sedan blir det snabbt sämre igen. På boendet saknas helt social gemenskap och mental stimulans, säger Åsa Wiberg.
Också Demensföreningen för Stenungsund, Tjörn och Orust står bakom anmälan.
– Jag jobbar själv inom äldreomsorgen och möter många anhöriga som har det tufft. I det här fallet tycker jag att det är alldeles för mycket som är fel, säger föreningens ordförande Marita Gustavsson.
Valåsens enhetschef Carina Ivarsson anser att man på boendet arbetar medvetet för att möta den äldres behov.
– De anhörigas synpunkter är viktiga och vi tar till oss dessa. Men en demenssjukdom är en svår och komplicerad sjukdom och det blir ibland svåra etiska överväganden i hur personalen ska agera och göra. Vårdtagaren kan ibland hamna i försvarsposition, säger hon.
Socialnämndens ordförande Reidun Lorentzon (KD) är även hon väl insatt i ärendet.
– Det är ett demensboende, där är det väl alltid problem. Men vi har gjort vad vi har kunnat. Nu får vi se vad IVO har att säga om det, säger hon.
Vad har du gjort?
– Vi har haft möten med chefen där. Jag vill inte sitta i telefon och tala om det. Vi politiker ska lägga upp de stora strategierna och fördelar pengar för att verksamheterna ska fungera så bra som möjligt.
Har boendet tillräckliga resurser?
– Ja, det tycker jag. De har mer än våra grannkommuner har på sina demensboende och vi har en högre bemanning. Och om det är tillräckligt beror på hur våra brukare är, säger Reidun Lorentzon.
De argumenten har Åsa Wiberg hört förr.
– Det är alltid prat om budget och siffror. Vad spelar budgeten för roll när de gamla inte blir omhändertagna, säger Åsa Wiberg.
