Egentligen är det futtigt att skylla den finansiella oron på USA:s "bolånekris". Problemet är större än så - vad USA har är en lånekris.
Och större saker är i görningen än paniken på världens börser. Sådant värker alltid ut.
Det verkligt stora som sker just nu är den ekonomiska - och politiska - maktförskjutningen från väst till öst.
Där är i synnerhet USA förloraren. Vinnare är starka exportländer som Kina och Japan liksom oljeproducerande länder.
Tydligaste uttrycket för maktskiftet är att det varit statligt ägda fonder i Asien som med sina ekonomiska muskler räddat några av USA:s största banker från bankrutt.
Den offensiven har lett till oro och debatt:
"USA:s missbruk av olja tillåter langarna i Persiska viken att gå på shoppingrunda för att nafsa åt sig av Amerika", skrev kolumnisten Maureen Dowd i New York Times i tisdags.
Dowd, belönad med Pulitzer-priset för sina kolumner, citerar den legendariske investeraren Warren Buffett som sagt att amerikanerna festar med olja och importvaror i ett party som betalas genom att landets bohag säljs ut. Andra frågar sig vad de utländska statsfonderna är ute efter. För om det nu är rea på USA:s bankaktier, varför är det då Kuwait och inte den erkänt skicklige placeraren Warren Buffett som köper in sig? Frågan ställs i en intervju i International Herald Tribune till erfarne investmentbankiren Felix Rohatyn, som även varit
USA:s ambassadör i Frankrike. Han svarar att de statliga fonderna till skillnad från Buffett har andra mål än att bara maximera vinsten.
- De gör investeringar som de tror ska bli okej men inte spektakulära. Ovanpå avkastningen finns ett politiskt syfte, säger Rohatyn.
Inga reaktioner på Norges köp
Det är detta förmodade bakomliggande syfte som väcker oro. Och kontrasten är stor jämfört med hur lite omvärlden reagerat på de aktieköp som i ett drygt årtionde gjorts av Norges oljefond. Att det inte väckt ont blod beror dels på att de norska pengarna skjuts iväg med hagelbössa; landet har köpt in sig med småposter i flera tusen utländska börsbolag utan andra ambitioner än att trygga pensionerna när oljan sinat. Dels beror det på att Norge inte ses som en hotfull maktspelare.
Men nu handlar det om fonder ägda av Mellanösterns oljeländer, av Kina och asiatiska tigrar. Därmed finns en fruktan för att aktieägandet blir en väg till politiskt inflytande och ett hot mot säkerheten liksom ett sätt för köparländerna att tillskansa sig teknik, kunnande och varumärken.
En affär som stoppades var statsägda Dubai Port Worlds köp av hamnar i USA, däribland New Yorks. Kongressen sa nej med hänvisning till att så viktig infrastruktur inte kunde överlåtas i arabisk ägo.
Att det finns dolda agendor fruktar inte bara USA. Tysklands förbundskansler Angela Merkel och Frankrikes president Nicolas Sarkozy har båda framhållit att europeiska företag måste kunna skyddas mot oönskat inflytande.
De asiatiska musklerna pumpas upp
Än så länge är det tämligen modesta tillgångar som finns i de asiatiska ländernas statliga fonder, betydligt mindre än i exempelvis västländernas pensionsfonder och försäkringsbolag. Men de asiatiska musklerna pumpas snabbt upp. De statliga investeringsfondernas förmögenheter bedöms öka från dagens 3 000 miljarder dollar till fyra gånger så mycket 2015, enligt en studie av investmentbanken Morgan Stanley.
Att statligt kontrollerade fonder stormar in i USA-kapitalismens flaggskepp är därtill bara toppen av isberget. Utlandet sitter framför allt på statsobligationer och dollarreserver. Det är för att dessa tillgångar växt sig så stora, som Kina och andra även börjat intressera sig för aktieköp.
Och nu är vi tillbaka där vi började - det futtiga i att förklara USA:s finansiella oro med att husägare förköpt sig. Det är i själva verket hela landet som förköpt sig, och det lider av ingenting mindre än en allomfattande lånekris. För närvarande skuldsätter sig USA - myndigheter, företag och hushåll tillhopa - i en takt av 750 miljarder dollar om året. Underskottet i bytesbalansen motsvarar 5 procent av landets bruttonationalprodukt (BNP). Och ungefär så har det sett ut länge.
Vilka är det som lånar alla dessa pengar till världens rikaste folk?
Jo, framför allt de fattiga men sparsamma och flitiga kineserna. Deras överskott mot utlandet blir allt större och hamnade enligt Världsbankens prognos på 378 miljarder dollar i fjol - halva USA:s underskott.
Citigroup, Merrill Lynch, Morgan Stanley och andra finansjättar får se upp - i den här takten förvandlas Wall Street snart till ett Chinatown.
