Ett av mina starkaste ögonblick som journalist upplevde jag utanför grindarna till Althorp, Dianas barndomshem. Prinsessan hade just omkommit och människomassorna strömmade till minnesplatser över hela landet för att visa sina sorgebetygelser. Köer av sörjande byggde ett monument av blommor, teddybjörnar och hemvävd poesi utanför slottsgri ndarna.
När hon dog på flykt undan medierna tillsammans med sin nye älskare, Dodi el-Fayed, son till den omstridde ägaren till Harrods, stod Diana på toppen av sin livsbana. Skilsmässan från prins Charles och brytningen med kungahuset innebar att hon kunde gå sina egna vägar - och hon gjorde det på ett sätt som betydde att miljontals människor världen över fick ett nytt framtidshopp. Diana representerade ju hoppet om en ny tid, tron på att godheten ändå till slut skall segra. Hon hade utkämpat kampen mot etablissemanget och vunnit. Hon var, med Tony Blairs egna ord, folkets egen prinsessa.
Diana var dessutom inte enbart kunglig, inte enbart vacker, inte enbart superkändis. Hon hade dessutom en karisma som alla bländades av, hon var ett medialt geni - och hon visste hur man utnyttjade det. När hon vandrade i Islamabads slumkvarter och tog de leprasjuka i sin famn, när hon besökte de aidsdrabbade eller gick ut på minfälten, när hon mediterade framför Taj Mahal eller skojade med de bortglömda på ålderdomshemmet - alltid var hon lika medveten om hur man skulle få omvärlden att beröras, med kläder, gester, blickar och ord.
Med Diana dog en av deras viktigaste symboler för den lilla människans hopp om upprättelse och revansch. Ingen annan människa i vår tid har så till den grad förknippats med dessa känslor; därför har det också varit svårt för många att acceptera att Diana är borta. Allra svårast har det varit för Muhammed al-Sayed, Harrodsägaren, som är helt övertygad om att hans son Dodi och prinsessan Diana blev offer för en konspiration mellan det brittiska kungahuset och den brittiska säkerhetstjänsten.
Al-Sayed menar att kungahuset inte kunde leva med tanken på att landets blivande kung skulle skulle ha en muslimsk styvpappa och i förlängningen kanske också muslimska halvsyskon. Därför var Diana och Dodi tvungna att dö. För att göra slut på alla spekulationer har "the Coroner" fått i uppdrag att utreda omständigheterna till Dianas och Dodis död. Her Majesty's Coroner är en institution med medeltida anor och som har som uppgift just att pröva alla fakta i i samband med dödsfall som omges av frågetecken.
I Jungfru Maria kyrka i Great Brington, utanför murarna till släkten Spencers slottspark, sätter jag mig framför sarkofagerna där Dianas förfäder vilar i evigheten. Prinsessan av Wales tillhörde en av Englands äldsta och förnämsta släkter, men det var knappast därför som tomrummet efter henne blev så stort. För de allra flesta var Diana tvärtom en "vanlig flicka", en av oss. Det var hennes utanförskap, hennes kamp mot etablissemanget, hennes sårbarhet, som gjorde henne stor i våra ögon.
Så länge prinsessan var insyltad i alla solkiga kärleksaffärer, föremål för rykteskampanjer och indragen i kungahusets egen maktkamp fanns det anledning att tvivla på hennes omdöme och kvaliteter. Men när hon de sista åren representerade bara sig själv växte hennes förtroendekapital och hon blev värd miljarder för samhällets olycksbarn. Diana var engagerad i ett hundratal välgörenhetsorganisationer och som affischnamn betydde hon mera än någon annan före henne.
Ironiskt nog har även det kungliga etablissemanget vunnit på att tvingas hantera Dianakrisen. Det var under denna som drottning Elizabeth upplevde sin svåraste tid på tronen. Under dessa dagar blev drottningens oförmåga att gå vid sidan om protokollet en svår belastning. Hon ville inte flagga på halv stång och hon ville inte tala till nationen eftersom det inte var formellt påbjudet. Först efter påtryckningar - från Tony Blair själv - höll hon det efterlängtade tv-talet och när Dianas likvagn rullade förbi slottet stod drottningen nere på marken bland andra sörjande.
Det var ett stort steg och det bidrog starkt till att den inflammerade debatten om kungahusets brist på empati ebbade ut i en situation som annars hade börjat bli kritisk. Ett målmedvetet reformarbete har inneburit att monarkins ställning stärkts betydligt. Man kan också se en klar attitydförändring i det dagliga arbetet. Huset Windsor har närmat sig folket på ett sätt som inte hade skett om Diana inte levt och dött.
Tio år efter Dianas död går livet vidare i Buckingham Palace. Prins Charles har vunnit tillbaka respekten från många som tidigare tvivlat på hans lämplighet. Han har tagit väl hand om sönerna och han har sakta men säkert lotsat sitt livs kärlek, Camilla, ut i offentlighetens ljus. Engelska kyrkan har tänkt om när det gäller äktenskap mellan frånskilda och bäddade därmed rent för landets blivande kung. Även det brittiska folket är nu positivt inställt till att Charles och Camilla så småningom flyttar in i Buckingham Palace som man och hustru.
De engelska medierna har inte ägnat stort utrymme åt tioårsminnet av Dianas död. Skvallervärde har hon dock fortfarande. Mycket har handlat om vem som kommer och vilka som inte är bjudna på minneshögtiden i morgon. Camillas senfärdiga agerande har kritiserats. Varför gav hon inte besked tidigare om hon verkligen ville hålla en låg profil?
Prinsessan Diana har sedan 1998 i genomsnitt omnämnts i ungefär 8 000 artiklar i brittiska tidningar och tidskrifter om året. Det är en halvering jämfört med dödsåret 1997, men en fördubbling jämfört med året före kraschen i Paris.
Minneshögtiden i morgon kommer att äga rum i Guards' Chapel i Wellington Barracks. 500 gäster är inbjudna, varav ett 30-tal kungligheter. Tony Blair kommer att vara där, liksom premiärminister Gordon Brown, Sir Elton John och Sir Cliff Richard. Prinsarna William och Harry kommer att medverka, liksom Dianas syster lady Jane Fellowes. Dianas bror, earl Charles Spencer, har varit med om att planera högtiden.