Dawn Johnson, Rhett och Mitzi McCann diskuterar skador med en granne (t.v).
Dawn Johnson, Rhett och Mitzi McCann diskuterar skador med en granne (t.v).

Trodde att allt skulle vara borta

ANNONS
|

Efter evakueringen till släktingar och vänner har Neil och ett par grannfamiljer hållit kontakten via mobiltelefon och lyckats sammanstråla längs motorvägen vid Baton Rogue. I karavan åker de mot öster och efter några mil blir spåren av Katrina mycket tydliga längs interstate 12. Pinjeträden är sträckvis knäckta rakt av, reklamskyltar ligger omkullvräkta och byggnader saknar väggar och tak. Ett öppet parkeringsdäck i stål och plåt har blåst upp på ett shoppingcenters tak. Master för mobiltelefoni höjer sig över den förstörda omgivningen men något mobilnät existerar inte eftersom el saknas. Neil är stressad och trött. Sedan i lördags har han, hans hustru och deras åttamånaders bebis delat ett enfamiljshus med fyra andra familjer i Lafayette och oroats över huset, vänner och familj.

ANNONS

- De visade svärfars hemområde S:t Bernhard på tv. Husen var under vatten. Vi har inte hört av honom, säger han.

Utanför Slidell stoppas karavanen av polisen som kräver körkort med rätt adress. Polisen berättar att deras bilar har slut på bensin och att de gärna tar emot några gallon om det finns till övers. Neil ger dem en dunk och rullar vidare.

- Vi har inte fått någon information om våra hus eller området hittills. När vi ringer polisen och FEMA (Federal Emergency Management Agency) säger de att de bara räddar liv - inget annat.

Mellan framsätena är en revolver nedstucken.

- Du ser, polisen sitter hjälplös längs vägarna när det är på liv och död! Går någon i vägen skjuter jag. Man får ta vara på sig själv, säger han.

Neils fru och släkt ville inte att han skulle åka in igen men han vill kontrollera huset och hämta en del verktyg för att så småningom kunna fortsätta arbeta som installatör av luftkonditioneringar.

När vi närmar oss hemmakvarteren granskar Neil husen med spänning och oro.

- Det här är overkligt, säger han och pekar ut grannarnas förstörda tak, bilar och trädgårdar.

ANNONS

Mer än vartannat hus har träffats av träd och doften av färskt bruten cederträ är stark. Kraft- och telefonledningar hänger över eller ligger på vägen. Familjen McCanns bil är för hög för att komma under några fallna kraftledningar och Rhett, Mitzi och dottern Samantha hoppar upp på Neils pick up-flak.

Familjerna beslutar att besöka husen i sällskap och först ut är Lionel och Dawn Johnsons enplansvilla. Större delen av staketet ligger ner och gräsmattan är mest rotvältor men huset är mirakulöst intakt på utsidan. Lionel tjuter av glädje och Dawn bara ler.

- Vi trodde inte att något skulle vara kvar, säger hon tyst.

När det visar sig att det är torrt inomhus skrattar Dawn men blir allvarlig igen.

- Hur gick det med det bordet, undrar hon och går ut på baksidan där ett stort runt bord ligger upp och ner täckt av ett fallet träd.

- Vi var rädda att det skulle förvandlas till ett dödligt flygande tefat, säger hon och är glad att trädet lyckats stoppa den risken.

När det visar sig att till och med guldfiskarna i den lilla dammen överlevt börjar hon gråta och förenas i ännu en kram med Lionel.

ANNONS

Familjen McCanns tur. Pappa Rhett går först och försöker få en uppfattning om huset som skyms bakom pinjeträd som ligger framför entrén. Även detta hus har klarat sig bra och nu kommer insikten att de klarat sig undan katastrofen.

- We came out smelling like a rose, upprepar Rhett på bred Louisiana-dialekt gång på gång.

Men det luktar inget vidare i köket när han gläntar på dörrarna till ett par frysskåp. De är proppfulla med räkor som stinker obeskrivligt.

- Min gamla pappa hade just trålat upp det här, säger han och skrattar över det lilla eländet.

- Vi är kungar jämfört med de som bor inne i New Orleans. Stackars dem, säger han.

Dottern Samantha, 20 år, är mest glad att ingen stulit X-boxen.

Neils hus har klarat sig sämre. En stor pinjetall har tryckt in delar av taket och ett par grenar har gått rakt igenom. Grenen som går in i badrummet fortsätter som en projektil in i sovrummet över sängen. Regnvattnet har strömmat genom taket och det luktar redan ruttet och mögligt av svampen som frodats i fukten och den trettiogradiga värmen. Stämningen som nyss varit på topp dämpas tills Neil påminner att det fortfarande är ett helvete för många, många.

ANNONS

Tillsammans börjar männen rensa bort de största träden från gatan och uppfarterna med motorsåg. När de klättrar upp på taket för att lägga en presenning över hålen, dyker en kille i 20-årsåldern upp. Samantha och Rebecca skriker till och de tre samlas i en kram.

- Vi visste inte om du levde, tjuter de och Matthew Deckelman, som stannat med sin familj i huset hela tiden, berättar hur Katrina såg ut och lät.

- Det är inget man vill komma ihåg, börjar han.

- Vi satt mitt i huset. Vinden tjöt och träden brakade ner runtomkring. Men regnet föll aldrig utan flög bara omkring . Jag vet inte varför vi stannade. Farsan ville det och jag kunde ju inte lämna min familj här.

När Neil, Rhett och Lionel lyckats täcka hålen i taket lagom till en ljummen regnskur stämmer de upp i sång och börjar dansa på Neils uppfart.

- Nu känner vi igen södra Louisiana igen, skrattar Rhett med ett tjut.

Familjerna återvände på eftermiddagen till sina släktingar i Arkansas, Texas och norra Louisiana och kommer inte att återvända för att leva i Slidell förrän el och vatten är tillbaka. Varken myndigheter eller elbolagen vågar förutsäga när det blir men familjerna räknar med att det dröjer månader.

ANNONS
ANNONS