Med hjälp av DNA-teknik kan forskarna avslöja allt mer av mänsklighetens historia. Ny forskning visar att människan har kommit i tre stora invandringsvågor till Europa. I en just publicerad studie i tidskriften Nature har en forskargrupp led av David Reich i Boston avslöjat indoeuropeiska språkets ursprung i Europa genom att kartlägga DNA i skelett från stenåldern.
- Det var ett internationellt projekt och vi var intresserade av var de moderna européerna kommer från, säger Christos Economou som är doktorand i arkeologi vid Stockholms universitet och har deltagit i den internationella studien.
Han berättar att forskningsfältet aDNA, ancient-DNA, alltså gammalt DNA, utvecklas mycket snabbt. Nya tekniker tillkommer och ger nya möjligheter att lösa gamla och nya arkeologiska gåtor.
I det här projektet analyserade man DNA från benlämningar efter människor som levde i Europa från stenåldern för 8000 år sedan och fram till järnåldern, bland annat stenåldersmänniskor från Motalatrakten.
I projektet sekvenserades DNA från sextionio förhistoriska personer hittade i gamla gravar och användes också tidigare publicerade analyser av DNA från andra förhistoriska individer från samma tidsperiod.
För 40 000 år sedan kom de första moderna människorna, Homo sapiens, till Europa från Afrika. De var jägare och samlare och spred sig över Europa.
Långt senare började man odla jorden, under den period vi kallar yngre stenåldern.
Men forskarna stred länge om hur jordbruket spreds till Europa. Lärde sig de europeiska jägar- och samlarfolken konsten att odla från grannfolk, eller var det människor som flyttade hit och tog med sig kunskapen?
För ett par år sedan löste DNA-forskarna den gåtan. De fann att med början för 8 000–10 000 år sedan, spreds jordbruket med ett folk som kom från nuvarande Syrien och östra Turkiet. De tog med sig jordbruket när de utvandrade till Europa och blandade sig med jägar- och samlarfolken som redan bodde här.
Men nu har forskarna med hjälp av DNA kunnat lösa en annan gåta.
- Arkeologerna hade tidigare hittat liknande föremål hos den snörkeramiska kulturen i norra Europa och hos stäppfolket jamna långt i öster, men man visste inte hur de hängde ihop, säger Christos Economou.
Jamnakulturen kallas ibland jamnaja, eller med engelsk stavning yamnaya.
Den snörkeramiska kulturen har fått sitt namn efter dekoren på deras keramikföremål, den trycktes med snören i den mjuka leran före bränning. Arkeologerna har funderat på hur en likartad kultur kunde vara så spridd, ända från de ryska stäpperna till Tyskland och övriga Nordeuropa.
Förklaringen är en snabb och massiv migration. En tredje invandringsvåg kom till norra Europa för ungefär 4 500 år sedan. Det var jamnafolket som spred sig snabbt från Pontisk-kaspiska stäppen norr om Svarta och Kaspiska haven och tog med sig snörkeramiken.
Med de nya rönen är det flera saker som verkar falla på plats; DNA-forskningen kastar nytt ljus över både arkeologiska och språkvetenskapliga frågor.
För språkforskarna har det länge varit en tvistefråga hur det indoeuropeiska språket kom till Europa, det språk som utvecklats till exempelvis svenska, tyska, engelska och franska, hindi, persiska och gaeliska.
- Vi har kunnat rekonstruera det indoeuropeiska urspråket ganska länge. Men vi har funderat på var ur-indoeuropéerna kunnat höra hemma, säger Jenny Larsson, språkforskare vid Stockholms universitet.
Språk förändras lagbundet, så lingvisterna kan skala av lager på lager och rekonstruera hur ett språk utvecklats. Dessutom har språkforskarna länge ansett att språk sprids genom migration, många människor måste flytta till en plats för att man ska börja tala deras språk där.
En teori som lanserades av en del arkeologer var att indoeuropeiska språket kom med de jordbrukare som invandrade från nuvarande Syrien och Turkiet med start för 8 000 till 10 000 år sedan. Detta eftersom det var den enda stora förhistoriska folkvandringen som var känd.
- Men vi språkforskare ansåg att teorin inte kunde stämma, den migrationen var för långt tillbaka i tiden, och deras jordbruk var för primitivt, de hade till exempel inte plogar eller hästar som dragdjur, säger Jenny Larsson.
Och nu när DNA-forskarna har visat på en snabb och massiv invandringsvåg som sammanfaller med spridningen av ur-indoeuropeiskan faller pusselbitarna på plats för språkforskarna. Här finns forskningsrön som åtminstone till en del förklarar varför halva jordens befolkning talar något av de 400 språken i den stora indoeuropeiska språkfamiljen.
Inte nog med det, språkforskarna kan säga rätt mycket om hur de första indoeuropéerna levde. De har visat att jamna var ett herdefolk som också brukade jorden. Det har forskarna slutit sig till genom att det i alla indoeuropeiska språk finns gemensamma ord för mjölkprodukter och mjölka, ull och väva, kor och oxar, men också ord för olika sädesslag, åker och att plöja. Jamnafolket kände också till hjulet och hade kanske tämjt hästen.
- Detta skiljer dem från den tidigare mer primitiva jordbrukskulturen i Europa.
Allt verkar stämma, men Jenny Larsson manar till en viss försiktighet i tolkningarna.
- Det finns ett glapp att knyta språket både till gener och arkeologiska fynd. Man kan ju inte utifrån DNA-tester veta vilket språk någon talar, säger hon.
DNA-forskarna har också jämfört med nu levande människor och visat att vi nuvarande nordeuropéer i våra gener bär spår från många olika håll. Vi har vårt ursprung i åtminstone de tre stora invandringsvågorna, från Afrika, från Mellanöstern och från stäppen i öster. Stäppfolket jamna kan i sin tur spåras till en blandning mellan folk i Sibirien och folk i norra Mellanöstern.
Eftersom tekniken hela tiden går framåt kommer vi att få mer detaljerad kunskap.
- Den här forskningen är ett jätteviktigt steg, men vi vill ju veta mer, nu när det finns möjlighet att kartlägga de förhistoriska generna. Det är helt fantastiskt, säger Jenny Larsson.
