"Smärtan avtar aldrig"

ANNONS
|

Han var 17 år gammal när han flydde tillsammans med sin far, sin bror och en grupp andra muslimer från Srebrenica. Med sig hade han ett halvt kilo bröd, 200 gram socker och ett jaktgevär med 12 kulor i röret. Gruppen skulle lägga under sig över fem mil på väg genom skogen, till staden Tuzla och säkerheten. Många nådde inte ända fram.

– Jag separerades från min pappa och min bror någonstans i skogen. Jag såg dem aldrig igen, säger han.

Han pratar långsamt, stannar upp ibland när det blir svårt och fortsätter sedan lika lugnt.

Under flykten hatade han tystnaden mest av allt. Det var då som rädslan och paniken kröp till ytan.

ANNONS

– Vi var hungriga, törstiga och rädda. Jag föredrog att det sköts, då visste jag att vi antingen skulle dö eller leva. Jag slapp tänka.

Admir lyckades ta sig till Tuzla och så småningom till Sverige. Men minnen från krigsåren och flykten förföljer honom än i dag. Det blir extra tungt kring den 11 juli, på minnesdagen av folkmordet i Srebrenica.

Hans farbror är en av de 520 personer som kommer att begravas i år. Han har redan begravt sin bror för fyra år sedan.

– Det enda som var kvar av honom var ben, tänder och hår. Det var jättesvårt att se det men det är bra att det nu finns en gravplats att besöka, lägga blommor och be en bön. Jag väntar fortfarande på att kunna begrava min pappa.

Parallellt med minnesdagen pågår rättegången mot ex-generalen Ratko Mladic som bland annat åtalas för folkmordet i Srebrenica. När Admir hade fått veta att Mladic var gripen, jublade han.

– Jag kunde knappt tro det. Jag tyckte det var bra att de tog honom. Men sedan kom ilskan. Varför skedde det inte tidigare? Min enda rädsla nu är att han ska hinna dö innan han får sin dom. Precis som Milosevic.

ANNONS

Varför är det viktigt att han blir dömd?

– Det finns inget straff som kan motsvara brottets omfattning. Men det är viktigt att våra historier kommer fram och att man fördömer det som har hänt.

I dag bor han med sin fru och två barn i Borås. Han drar sig för att berätta för mycket om det förflutna för sina barn.

– Min dotter är 13 år gammal. Jag tycker att hon är för ung för att förstå det. Jag vill inte att hon ska växa upp till att bli någon som hatar andra människor. När hon är redo ska jag berätta allt. Det är viktigt att man inte glömmer, men det är också viktigt att inte hata.

ANNONS