Sex dagar som skakade världen

Det var sex dagar i juni 1967 som skakade världen. På rekordtid krossade det inringade Israel sina arabiska grannar som hotade att utplåna den judiska staten. En till synes mirakulös Davids seger över Goliat – som säkrade Israels ställning i Mellanöstern, men samtidigt ledde till 50 års ockupation av palestinska områden.

Det blev ett kort krig med långtgående konsekvenser. Ännu 50 år efter det israelisk-arabiska sexdagarskriget syns ingen lösning på konflikten.

Israelisk framryckning

På krigets andra dag, den 6 juni 1967, rasade en hård och avgörande batalj på Ammunitionskullen i Jerusalem mellan israeliska och jordanska soldater.

36 israeler och 71 jordanier stupade innan den befästa kullen till slut var i israeliska händer. Därmed öppnades vägen för fortsatt israelisk framryckning mot den muromgärdade gamla staden och Tempelberget.

Platsen är i dag ett nationellt minnesmärke och museum som dagligen besöks av tusentals israeliska skolbarn och unga soldater liksom av inhemska och utländska turister. De vandrar omkring bland skyttegravar och bunkrar medan guider berättar om striderna.

50-årsminne med ceremoni

50-årsminnet firades med en ceremoni då man hissade en rekordstor israelisk flagga på 190 kvadratmeter. Men Alon Wald, museets programchef, tonar ned de militära aspekterna trots att det är en krigsskådeplats.

– Hit kommer barn, ungdomar, turister. Vi ger dem en berättelse som inte bara handlar om hjältar och död. Vårt land är inte Sparta, vi vill inte bli militaristiska, säger Alon Wald, 51.

– Vi berättar mänskliga historier om kamratskap, ömsesidigt ansvar och ledarskap. Inte om krig. De får höra sådant som de kan relatera till i skola och arbete.

– Jag berättar om min pappa som stupade i striden här när jag var tio månader. Två veckor tidigare var han en snickare och familjefar som inte tänkte på krig. Han föll exakt 56 meter från mitt kontor, jag har mätt avståndet, säger han.

Politisk chock

Ett par kilometer från Ammunitionskullen bor Mahdi Abdul Hadi, som leder det palestinska forskningscentret Passia. Han tillhör en av det palestinska Jerusalems äldsta och mest ansedda släkter – och minns hur grannar tog sin tillflykt till familjens stora hus under kriget 1967.

– Kriget var ett förödmjukande nederlag. Och en politisk och kulturell chock. Vi trodde aldrig att israelerna skulle stanna i 50 år, vi trodde de skulle dra sig tillbaka som efter Suezkriget 1956, säger Mahdi Abdul Hadi, 73, publicist och historiker.

– Under de senaste 30 åren har jag arbetat för dialog och en tvåstatslösning. Vi måste inse att vi inte kan bli kvitt dem, de måste inse att de inte kan bli kvitt oss. Vi kan börja här genom att dela Jerusalem, säger han.

– Den israeliska fredsrörelsen har tystnat. I dag är israelerna nöjda med den nuvarande situationen, men den kan inte vara för alltid, säger han.

Han beskriver hur palestinierna på 1960-talet satte sitt hopp till den egyptiske presidenten Gamal Abdel Nasser, arabvärldens store hjälte som ledde kampen mot Israel och manade till pan-arabism, arabisk enighet.

Öppnade vägen för den radikala islamismen

Egyptens sammanbrott i sexdagarskriget blev en prestigeförlust som varken Nasser eller hans ideologi hämtade sig ifrån.

Den israeliske historikern Guy Laron, som nyligen gav ut en uppmärksammad bok om sexdagarskriget, säger att den arabiska förlusten 1967 bidrog till den radikala islamismens frammarsch i arabvärlden.

– På 1960-talet kämpade två ideologier om herraväldet i arabvärlden, Nassers arabiska socialism och islamistiska rörelser som Muslimska brödraskapet. Enligt islamisterna bevisar nederlaget 1967 att det arabiska sekulära projektet har misslyckats, säger Guy Laron.

Redan strax efter krigsslutet 1967 drogs riktlinjerna upp i den ideologiska strid som splittrar Israel än i dag. Alltså frågan om ockupationen och hur den inte bara förtrycker palestinierna utan också påverkar det israeliska samhället.

”Vi är nu dömda att styra människor som inte vill bli styrda av oss. Jag fruktar den typ av frön vi kommer att så i de ockuperades hjärtan. Jag fruktar ännu mer de frön som kommer att planteras i ockupanternas hjärtan”, skrev författaren Amos Oz, då ung och lovande författare, i dag ständig Nobelpriskandidat.

Samtidigt intog hans äldre kollega Shmuel Josef Agnon, Nobelpristagare i litteratur 1966, rakt motsatt ståndpunkt. Tillsammans med ett antal författare och publicister i den nybildade rörelsen för ”Hela Israels land” manade han regeringen att aldrig lämna tillbaka de ”befriade” områdena.

”Den israeliska försvarsmaktens seger i sexdagarskriget har fört nationen och staten in i en ny och ödesmättad era. Israels land är nu i det judiska folkets händer … ingen regering i Israel har rätt att ge upp denna (landets) helhet”, skrev Agnon och hans meningsfränder sommaren 1967.

"Totalt krig"

Några månader efter kriget sade arabländerna entydigt nej till fred och förhandlingar med Israel och till erkännande av den judiska staten. Det var de ryktbara ”tre nejen” i Khartoum.

I maj 1967 skapade de arabiska ledarnas hotfulla uttalanden existentiell skräck i Israel. Det israeliska folket kände att snaran drogs åt, även om senare forskning visar att den israeliska militären aldrig hyste något tvivel om att dess vältränade och välmotiverade styrkor skulle besegra de arabiska arméerna.

– Det här blir ett totalt krig. Vårt grundläggande mål är att förstöra Israel, sade Egyptens president Nasser.

– De infödda israeler som överlever kan stanna kvar i Palestina. Men jag räknar med att ingen av dem överlever, sade Ahmed Shukairy, ledare för den palestinska rörelsen PLO.

På morgonen den 5 juni 1967 slog israelerna till i ett förebyggande anfall. På ett par timmar bombade de sönder hela det egyptiska flygvapnet på marken – och därmed var kriget i praktiken avgjort.

Palestinskt nederlag

På sex dagar erövrade Israel Sinaihalvön och Gazaremsan från Egypten, Golanhöjderna från Syrien samt Västbanken och östra Jerusalem från Jordanien. Frågan om en palestinsk stat var aldrig aktuell så länge Västbanken och Gaza ockuperades av Jordanien respektive Egypten. Men med den israeliska ockupationen blev frågan om en politisk lösning för palestinierna akut.

I dag firar många israeler 50-årsminnet av segern, även om en betydande opinion ser ockupationen som en förbannelse också för Israel och det israeliska samhället. Palestinierna ser sexdagarskriget som en i raden av historiska motgångar. Och som ytterligare ett svek både från de arabiska broderfolkens och från det internationella samfundets sida.

I Jerusalem marscherade runt 70 000 israeler, de flesta religiösa på högerkanten, runt stadsmurarna i Jerusalem nyligen för att fira årsdagen av Jerusalems ”enande”. De dansade och sjöng och ropade nationalistiska slagord.

– Det är viktigt och känsloladdat att fira just på jubileumsdagen. För 50 år sedan kunde vi inte be vid Västra muren, i dag kan vi det. Därför är det viktigt att komma hit och stärka staden, säger Joel Albash, 25, från Netanya till den israeliska nyhetssajten Ynet.

Och premiärminister Benjamin Netanyahu sade i sitt högtidstal:

– Tempelberget och Västra muren ska stanna under israelisk överhöghet för alltid. Vissa ser sexdagarskriget som en katastrof för Israel. Jag ser det som ett mirakel och en frälsning för Israel.

"Vi vill ha två stater"

Ett betydligt mindre folkmassa demonstrerade några dagar senare på Yitzhak Rabin-torget i Tel Aviv för en tvåstatslösning. Runt 15 000 demonstranter höll upp skyltar med texter som ”Det räcker nu – 50 är mer än nog” och ”Ockupationen skadar oss alla”.

– Det var en stor seger. Vi fruktade verkligen för vår existens och vi försvarade vårt land. Vi minns glädjen och euforin, säger Rina Bartal, 70, från Raanana som demonstrerar med maken Gideon, 72.

– Men nu styr vi ett annat folk. De har rätt till självbestämmande. Vi är här i kväll för att visa vår regering att vi vill ha två stater för två folk, säger hon.

Yitzhak Ben-Tovim, 70, från Tel Aviv stred som soldat i Jerusalem i juni 1967. Han minns rädslan under den långa väntan före kriget.

– Religiösa och nationalistiska extremister med messianska motiv åkte snålskjuts på segern 1967. I dag står vårt folk längre till höger än någonsin. Jag hoppas att världen tvingar oss till eftergifter, kanske Trump kan lyckas där klokare personer än han har misslyckats, säger han.

TEXT

Arne Lapidus

utland@gp.se