I många år tillhörde Mariana ett av gatugängen som har gjort El Salvador till ett av världens mordtätaste länder. I dag har hon lämnat gatan bakom sig. Men hennes kärleksrelation med före detta motståndare kan bli en dödsdom för dem båda.
Förut tittade hon sig alltid över axeln och sa åt sin yngsta son att han skulle fortsätta gå om någon stoppade henne på gatan – att han skulle gå hem till sin mormor och aldrig springa efter henne. Men hon orkar inte genomsyras av rädsla längre. Tillsammans med sin man försöker hon nu leva ett så normalt liv som möjligt. Han är en före detta motståndare som också lämnat gänglivet bakom sig, men ingen där de bor känner till att hans bakgrund.
– Vi är helt på det klara med att jag är hans död och att han är min. Vi vet att om det kommer fram är det troligaste att skottet som kommer att döda honom kommer från min sida och det som kommer att döda mig kommer från hans sida, säger Mariana.
Lämnade våldsam relation - då började allt
Gatugänget var inget självklart val för Mariana. Hon växte upp i en våldsutsatt del av San Salvador, men familjens trauma kom någon annanstans ifrån. Under inbördeskriget 1980-1992 dödades 75 000 personer i El Salvador. Bland dem fanns Marianas farfar och fem farbröder. Över en miljon människor fördrevs från sina hem och hennes familj lämnade hembyn i sydöstra El Salvador för att ta sig till huvudstaden.
– Jag var liten, men psykosen av att ha förlorat min farfar och min farmor som bar på smärtan av att ha förlorat fem söner och sin man... Det var svårt; ett trauma för oss alla.
Många salvadoraner flydde i stället till USA. I skuggan av arbetslöshet, fattigdom och andra kriminella grupperingar bildades MS-13 och 18th Street som gängen Mara Salvatrucha och Barrio 18 kallas där. Framförallt MS blev snart ett av Kaliforniens mest fruktade gäng.
Mariana flyttade hem till sin pojkvän i San Salvador som 15-åring och födde tvillingar innan hon fyllt 16. Det var 1990-tal, kriget hade precis tagit slut och inom ett par år började USA deportera allt större grupper utrikes födda dömda för brott. Tusentals kriminella återvände till ett Centralamerika hårt sargat av krig och gängen spred sig över El Salvador, Honduras och Guatemala.
Marianas bror var en av dem som hittade gemenskap och lätta pengar i gänglivet. När hon själv, drygt 20 år, insåg att våldet hon utsattes för hemma inte var normalt lämnade hon tvillingarnas pappa. Nu behövde hon försörja sig, samtidigt som "klicken" ur Barrio 18 som hennes bror var ledare över behövde någon som kunde sköta det administrativa.
– Jag är bra på siffror och min bror behövde någon som skötte affärerna: inköp och försäljning av droger.
Inkomsterna var en trygghet för att inte tvingas gå tillbaka till ex-pojkvännen.
– Att omgärda mig med den sortens människor innebar också att han inte skulle söka upp mig och fortsätta göra mig illa. Men jag visste inte att jag öppnade dörren till något väldigt svårt.
Brodern hade bestämt att hon inte skulle tvingas tatuera sig och att hon skulle hålla sig till försäljningen av marijuana, som är en av gängens främsta inkomstkällor vid sidan av utpressning och beskyddarverksamhet.
Men snart behövde de henne till fler uppgifter.
– De behövde nya ansikten, människor som hade lätt för att börja prata med folk. Mitt jobb var att gå till casinon och lära känna människor, sedan förföljdes de och rånades; man tog deras bilar eller vad som helst förklarar Mariana.
Alkohol och droger höll henne isolerad från världen utanför, så länge hon var tillräckligt skärpt för att jobba. Passerade hon gränsen slutade de ge henne såväl alkohol som marijuana. Att vara en av få kvinnor gjorde henne extra utsatt.
– I stunden ser man det inte om lidande, men visst, man måste alltid tävla med männen och bevisa vad man kan och att man inte är det svaga könet, för att de ska respektera en. Man måste göra det de gör, lika bra eller bättre.
Hamnade i fängelse
En dag var Mariana på väg från gränsen med över 23 kilo marijuana i lasten när de blev stoppade av polis. Brodern, som satt bredvid henne vid ratten, tog på sig hela skulden och hon själv slapp undan med 1,5 år i fängelse. Väl där upptäckte hon att hon var gravid igen. Hon förklarar att många använder tiden i fängelse till att bygga upp hat och ”förgifta sig själva ännu mer” För andra startas en process där de börjar analysera livet.
– Grejen är att vi blir äldre. I fängelset insåg jag att jag skulle fylla 30 och att man inte kommer att finnas kvar för alltid i det här livet.
Det krulliga håret ramlar ner i ögonen och hon suger på läppen när hon berättar om fängelset, där ingen bryr sig om huruvida du lider, vem du är och varifrån du kommer; en plats där du inser att ensamhet är allt du har. Hon kallar det ett helvete på jorden.
– Men det sorgligaste är att du drar med dig människorna som älskar dig och att de lider för beslut som du har tagit, säger hon.
Tvillingpojkarna hade hunnit bli 14 år och bodde tillsammans med Marianas mamma. Själv hade hon hållit sig så långt ifrån dem som möjligt sedan hon gick med i gänget.
– Alltid när de såg mig grät de. De följde efter mig och skrek och jag sa bara ”gå hem”. Ibland såg jag dem på gatan med min mamma och ignorerade dem. Jag såg dem på håll och låtsades att jag inte kände dem. De grät och skrek ”Mamma! Mamma!” men jag ignorerade dem. Jag tyckte inte om när människor såg mig tillsammans med dem.
Under tiden i fängelse började hon fundera över sin roll som förälder och ifrågasätta sina tidigare livsval.
– Vi lämnar alla spår efter oss där vi går. Ibland önskar jag att det vore som när du går på stranden, att när vågorna kommer så sköljs spåren bort. Det finns saker jag hade velat ändra och sudda ut. Det går inte, men jag kan förbättra mig.
"Någonting som aldrig borde ha hänt"
När hon kom ut från fängelset sökte hon sig till ett rehabiliteringscenter för alkohol- och drogberoende. Det var där hon träffade sin nya man, medlem i motståndargänget la Mara Salvatrucha.
– Vår historia är otrolig och den kan kosta oss livet. Den är någonting som aldrig borde ha hänt, säger Mariana.
Som tjej i ett gäng kan du inte välja vem du vill. Det är förbjudet att vara tillsammans med en ”civil” man och har man väl blivit vald till en gängmedlems flickvän är det bara att hålla ut, även om han skulle bli våldsam. Man håller nästan alltid ut, säger Mariana. Vill man ändå bryta blir det en fråga för gängledaren, som i slutändan bestämmer.
Men det finns något som är ännu svårare: Att göra slut med gänget. Det var det Mariana hade börjat tänka på i fängelset och under rehabiliteringen.
– Det där är ingenting som du kan bestämma själv, att nu slutar jag. Jag visste att jag måste prata med vissa människor för att de skulle ge mig tillåtelse att lämna och jag var tvungen att förbereda mig väl.
Hon spenderade ett år instängd, utan att gå ut. Sedan sökte hon upp högsta ledaren i sin fraktion av Barrio 18 och gick till högsäkerhetsfängelset för att träffa honom. Han sa att hon skulle genomgå ett år av observation, innan det slutgiltiga beskedet.
Ett år senare besökte hon honom igen.
– Han gav order om att jag skulle få lämna, att jag kunde röra mig ute på gatan och var ren; att jag skulle få chans att leva med mina barn. Men det var också en del av villkoren, att jag skulle bo med mina barn utan att dricka eller röka, att jag skulle gå till kyrkan och inte bryta några regler.
Hon vet mycket väl vad som händer om man inte följer reglerna, för hon har sett det förut.
– Det är då de begraver dig. När du lovar något och de säger du ska göra det här och det här och du säger ja, frågar de ”Är du säker?” Om du inte håller det, vet du vad som händer.
Villkoren kan vara olika, men de gäller livet ut.
– På det sättet är man är alltid en soldat. Det spelar ingen roll om man dragit sig tillbaka eller ligger lågt, man förblir alltid en soldat.
Försöker leva ett vanligt liv
2012 förhandlades en vapenvila fram mellan de största gängen och antalet mord i landet minskade betydligt. Två och ett halvt år senare sprack den och 2015 blev det blodigaste året i El Salvador sedan inbördeskriget, med i snitt 18 mord om dagen. I förhållande till befolkningen är det som om 30 personer hade mördats i Sverige, varje dag.
Förra året minskade antalet mord till drygt 14 om dagen, men El Salvador är fortfarande ett av världens absolut våldsammaste länder utanför en krigszon.
För att bli en rättmätig medlem i gänget måste du idag döda. Men det är enligt Mariana någonting nytt. Förr hade alla sin uppgift, oavsett om det var att sköta affärerna, ha hand om vapnen eller döda. Tio år efter att hon åkte i fängelse jobbar hon nu på en fabrik och försöker så gott det går att leva ett vanligt liv, utan att avslöja sin hemlighet för någon i kvarteren där hon fortfarande bor: Att hennes man är en före detta motståndare, som också lämnat gänglivet bakom sig.
– Det finns ställen jag kan gå men dit han inte kan följa med. Det finns ställen som han kan gå men inte jag. Så det är svårt, men vi försöker. Vi har ett fint hem och en daglig kamp, men en anledning att stiga upp varje dag.
Gängmedlemmarna från hennes egen ”klick” och generation är antingen döda eller sitter inne dömda till långa fängelsestraff. Det är de i fängelset som håller koll på henne. Skulle hon bryta någon regel, går ryktena snabbt.
– Det är på grund av dem som småkillarna som finns här nu vet vem jag är och vem jag var. Nu kan en kille på 11, 12, 13 år döda mig, om jag inte håller mig till reglerna.
Länge följde hon reglerna av rädsla, men inte längre. Hon säger att hon har mycket kvar att sona, men att hon har inlett en process för att förlåta sig själv.
– Jag vet att jag har gjort misstag och skadat många människor och att jag inte kommer att lämna det här livet utan att betala för det. Listan är lång och jag oroar mig för mina barns skull, för de är det viktigaste jag har. Men jag vet också att de är ett instrument som gänget skulle använda för att få mig att lida.
Hon känner skuld gentemot sina barn, men säger att hon inte försöker kompensera för att de har fått lida. Hon vill bara att de ska ha andra möjligheter än hon själv hade och är trots allt stolt över att ha kunnat visa dem att det finns ett annat sätt att leva. Det djupaste såret från gänglivet blir hon dock aldrig av med.
– Min pappas död. För kulan som dödade honom var avsedd för mig, den var inte för honom, säger hon och tystnar.
Fotnot: Mariana heter egentligen något annat.
Fakta: Gängvåldet i El Salvador
Under inbördeskriget i El Salvador 1980–1992 dödades 75 000 personer.
Ytterligare en miljon människor fördrevs från sina hem.
Gatugängen MS-13 (Mara Salvatrucha) och 18th Street (Barrio18) bildades i Los Angeles i USA under 1980-talet. Gängen spridde sig över El Salvador, Honduras och Guatemala i samband med att många gängmedlemmar deporterades från USA på 1990-talet.
Inom gängen finns olika ”klickar” och fraktioner som i vissa fall även slåss mot varandra. Inom vissa ”klickar” kan den som vill lämna gänget straffas med döden. Även de som uppmanas men inte vill gå med kan dödshotas.
2015 var det blodigaste året i El Salvador sedan inbördeskriget. Då mördades i snitt 18 personer om dagen. 2016 minskade antalet mord till i snitt 14 om dagen.
Landet har drygt 6 miljoner invånare, varav runt 10 procent uppskattas ha direkta kopplingar till något av gatugängen.
El Salvador, Honduras och Guatemala brukar kallas för den norra triangeln. I alla de tre länderna är våldet och fattigdomen utbredda.
