Råttan Beatrice rensar bort minor

Nosen är tryckt mot marken, morrhåren darrar. Hon är på jakt efter trotyl, det sprängämne som finns i nästan alla minor. För att lokalisera trotyl betyder – vilket Beatrice fått lära sig under nio månaders rigorös träning – en belöning i form av mat.

– Förut gillade jag inte råttor för jag har alltid sett på dem som skadedjur, men jag har lärt mig att de är väldigt intelligenta. Nu är Beatrice nästan som en familjemedlem, en dotter, säger minröjarteknikern So Malen.

Upp till fyra dagar för en människa

En sele kring Beatrice kropp är kopplad till ett snöre som i sin tur är fäst kring So Malens fot. Snörets andra ände är fäst i foten på en kollega som står på andra sidan av det område som avsöks.

– Råttan går från ena sidan till den andra. Sedan tar vi ett kliv på 50 centimeter och den följer efter, säger So Malen. Det ser ut att gå långsamt, men i fråga om minröjning är detta expressfart. Det tar Beatrice 20 minuter att säkra det 200 kvadratmeter stora området. En människa utrustad med metalldetektor hade behövt en–fyra dagar, beroende på mängden metallfragment i marken.

Succéprodukt

Beatrice är en av totalt 13 gambianska jättepåsråttor som sedan januari röjer minor i Siem Reap, en provins som förutom att husera den berömda ruinstaden Angkor är en av Kambodjas allra mest minerade. I länder som Tanzania, Moçambique och Angola har råttorna sedan 00-talets början röjt minor med stor framgång, men detta är första gången de tas i bruk utanför Afrika.

Hittills är projektet en succé. Sedan årets början har hjälteråttorna – som de kallas – nosat fram 4 897 minor och 38 274 rester av oexploderad ammunition. Detta på en bråkdel av tiden det skulle ha tagit mänskliga minröjare, och till en bråkdel av kostnaden för att använda minhundar.

– Minor har stor inverkan på livet här, säger So Malen. Om någon skadas av en mina riskerar hela familjen att hamna i fattigdom och rädslan för minor gör att människor inte vågar odla jorden. Jag tror att råttorna är bra för vår framtid.

Hon är själv uppvuxen i de glesbygdsområden där de flesta minorna placerades ut och har på nära håll sett deras skadeverkningar.

– En av mina grannar klev på en mina när han jagade grodor. Han blev blind på ena ögat. Jag var åtta år när det hände och vågade inte gå till skogen efter det.

Var barn när inbördeskriget bröt ut

Sok Sophorns erfarenheter är än mer personliga. Han askar sin cigarett i en desarmerad sovjetisk landmina medan han lågmält berättar om sitt liv.

– Det här är en POMZ-2, säger han. Den är designad för att döda, järnhöljet sprängs och sprids. Den jag trampade på var tillverkad för att skada.

Han var ett barn när det kambodjanska inbördeskriget bröt ut. Familjen splittrades när Pol Pots röda khmerer ryckte fram.

– Vi skickades till risfälten för att arbeta. Dagarna var långa och det enda vi fick att äta var rissoppa. Jag svalt nästan ihjäl men den som inte jobbade blev dödad. De dödade med kniv, med bajonett, med bambupinnar. De ville spara på kulor.

Erfarenheten fick Sok Sophorn att hata kommunisterna, men att rymma och ta värvning var inte i första hand ett ideologiskt beslut. Det handlade om att överleva.

– Jag gick med i armén 1971, när jag var 14 år gammal. Varje dag var vi tvungna att slåss. Men jag vill inte prata om det, det är för smärtsamt.

Fram till 1984 stred Sok Sophorn under olika fanor och mot olika fiender – först mot Pol Pol, därefter mot den lydregim Vietnam installerade när röda khmererna föll. En patrull i Ou Chrov, precis vid Kambodjas gräns mot Thailand i nordväst, blev hans sista. Efter att ha klivit på landminan var Sok Sophorns krig över. Till priset av hans ena ben.

Hans öde delas av många, såväl soldater som civila. Sedan 1979 har drygt 64 000 kambodjaner invalidiserats av minor och oexploderad ammunition, enligt officiell statistik. Andelen amputerade medborgare är den högsta i världen.

– Det lades ut så många landminor under den perioden, säger Sok Sophorn. Först kom de som tillverkats i Sovjetunionen, sen kom de kinesiska. Och amerikanerna släppte sina klusterbomber. Du vet, de skördar fortfarande offer.

Han säger att kunskapen om kriget håller på att gå förlorad. Att den unga generationen inte känner landets historia.

– Det undervisas inte om det i skolorna. De som har makten i det här landet, kungafamiljen och politikerna, var väldigt involverade i kriget. Nu hoppas de att folk ska glömma. Men jag minns.

Och han hjälper till att hålla detta minne levande genom sitt arbete på ett museum om inbördeskriget och dess offer. Om dagarna guidar Sok Sophorn turister bland stridsvagnar och granater, kulsprutor och bombplan. Ständigt omgiven av ekon av det som är för smärtsamt att tala om.

Fem miljoner minor i marken

Ingen vet exakt hur många landminor som döljer sig under Kambodjas jord, men statliga Cambodia Mine Action Centre, CMAC, uppskattar antalet till fem miljoner.

Sedan 1990-talets slut har Kambodja, med stöd från utlandet, satsat stora resurser på att göra upp med denna explosiva kvarleva från landets blodiga förflutna. Runt två miljoner minor har grävts upp och förstörts och flera utbildningsinsatser anses ha varit mycket framgångsrika. Antalet personer som skadas av landminor har fallit från 4 320 år 1996 till blott 111 i fjol. Men fortfarande skördar minorna nästan ett offer var tredje dag, samtidigt som de kringskär rörelsefriheten för miljontals människor.

Enligt tidigare beräkningar förväntas det ta minst 20 år att rensa hela Kambodja från minor, förutsatt att det internationella stödet till insatserna inte minskar.

Dyrt, farligt och tidskrävande

Minröjning har alltid varit dyrt, farligt och framför allt tidskrävande. Men hjälteråttornas framfart väcker hopp om en lösning på alla dessa problem.

Marcous har precis sökt av ännu några hundra kvadratmeter av Siem Reaps sedan kriget orörda åkerjord. När de nått säker mark kopplar Meas Chamroeun loss råttan och försöker leda den till buren genom att gå före och klappa mot sitt lår. Marcous vet att det väntas mat och följer inledningsvis efter men far snart iväg åt ett annat håll.

Meas Chamroeun rycker på axlarna och plockar upp den fyrbenta minröjaren. Råttorna är inte som hundar, förklarar han, de lyder inte kommandon. I gengäld har de egenskaper som människans bästa vän saknar.

– Råttan är inte bunden till mig. I dag kan jag arbeta med Marcous, i morgon med en annan råtta. Det är annorlunda med hundar, de är väldigt beroende av sin förare.

Hundar blir dessutom lätt distraherade av andra dofter, medan hjälteråttorna enbart reagerar på trotyl vilket gör dem mer effektiva på minfälten. Och råttorna väger så lite, runt ett kilo, att de till skillnad från hundar inte riskerar att detonera en landmina om de kliver på den.

"Jag är bara råttans chef"

Meas Chamroeun talar varmt om råttorna. Om att han lärt sig tycka om dem, förstå deras beteende, se om de är sjuka.

– Jag tycker faktiskt att de är hjältar, säger han. Det vi gör här betyder väldigt mycket för landet. När mina barn växer upp kommer de att kunna leva utan rädsla för minor.

Jättepåsråttorna har ett av djurvärldens mest utvecklade luktsinnen och är bevisligen väl utrustade för sin uppgift, men är det inte snarare deras mänskliga ledsagare som är hjältarna? Meas Chamroeun skakar på huvudet.

– Nä, råttan är hjälten. Jag är bara råttans chef.

Ivar Andersen